Stiliga karlar

Hälsa på Tim, 6 år gammal och 1600 kg tung. Han hör hemma på Sköneros gård vid Valdermarsvik och är pappa till en hel massa goda stekar. Fina, hängmörade stekar som även skulle få en amerikan att slicka sig om munnen. Nu vet jag ju inte riktigt säkert om Tim är pappa till stekarna men han ser onekligen ut att kunna vara det. En stilig karl.

Stiliga karlar kan man nog träffa till helgen. Läser i Kalmarbladet Barometern att Jannez och Jontez spelar i orterna Eriksboda och Ö|rsjö. Och på något ställe som heter Sanda kan man ha ”fredagsmys för oss över 40” med Tonix.

Varför någon skulle vilja lämna Sverige är och förblir en gåta.

Stockholm Halvmaraton

Hällregn, 13 grader och en svart sopsäck. Om man lägger ihop all dom ingredienserna får man mig på startlinjen av ett löparlopp.Senast var det Clevleand Marathon – den här gången Stockholm Halvmaraton.

I lördags när jag stod där på Skeppsbron med min sopsäck på överkroppen trodde jag att jag kommer aldrig att bli varm igen. Det var ruskigt kallt. Och fötterna var redan våta och kepsen lika så. Fast å andra siden var det ju en bra dag att slå sitt rekord på eftersom ju fortare jag var klar desto snabbare fick jag hem till ett varmt bad.

Taktiken hade varit 5:30/km vilket ger 55 min/mil och 1 tim 55 min på 21 km. Jag har bara sprungit ett halvmaraton förut och det var Broloppen i Malmö år 2000. Då blev det 2 tim 10 min och jag var så trött att jag fick gå när det var 200 meter kvar. Nu är det ju dock helt andra tider. Med mina två maraton i sinnet borde jag kunna klämma till med en tid under 2 timmar. Visst?

Startskottet gick och jag och min sopsäck satte av. Regnet hade upphört lite och temperaturen steg snabbt inombords. Om någon behöver en sopsäck finns det en på Torsgatan.

Första km klarades av på 5:42. ”Ok, men inte mer,” muttrade jag för mig själv. Det har hänt förut att jag tappat i början och sen inte lyckats hämta hem det igen.

Min oro var obefogad. Första 5 km passerades efter 27:28 och milen efter 54:57. Ruskigt bra tajmat. Men det fanns mer att ge – och sen, efter en mil, var det ju bara hemresan kvar. Efter ett pottbesök tryckte jag till lite mer och kilometertiden mellan 10 och 15 km sjönk till 5:12.

Nu var det ju verkligen bara en liten bit kvar, men efter Tantolunden började det sega lite uppför. Jag visste inte riktigt hur backigt det skulle bli, men jag körde på. Sen gick det hastigt nedför Götgatan och in i Gamla Stan. 20 km passerades på 1:47. Trots att jag just då hade svårt att subtrahera 55 – 47 visste jag att om jag inte stod på näsan skulle jag klara mitt mål. Kom igen, tänkte jag och ignorerade all smärta i vaderna som ivrigt pockade på uppmärksamhet. Det är bara smärta – inget farligt.

Det kändes som jag flög äver gatstenen och när målet i Kungsträdgården hägrade framför mig ökade jag tempot en sista gång.

1:52:56 stannade klockan på. Kunde inte vara gladare ...

Vill ni se en stjärna

För länge sedan var jag närpå världsmästare i tennis. Lovande. Löfte ...

Ok, det är inte sant, men jag spelade tennis upp till att jag var ca 17 år. Och jag kunde blivit något.

Det närmaste jag kom succee var nog att Stefan Edberg och jag spelade i samma klubb, Västerviks TK, och jag ett år lyckades vara med i Västervikstruppen med Edberg i spetsen när distriktsuttagningen av Kalle Anka Cup gick av stapeln. Jag tror det var i Smålandsstenar, en ort jag inte hört talas som vare sig förr eller senare. Hur som helst, Kalle Anka Cup och Stefan Edberg och jag ... Som ni kanske förstår så hade Edberg en lite annorlund attityd till det här med tennis. Han typ tränade och tyckte det var roligt. Själv skulle de ta bra många år innan jag begrep att övning ger faktiskt färdighet eftersom jag I mina tonår var religiöst övertygad om jag redan redan kunde allt. Träning var onödigt.

Med eller utan träning tror jag dock att min karriär som tennisspelare verkligen dog när Västerviks utmärkta damlag en sommar (eller kanske var det vinter) spelade seriematch borta mot Smedby (som ligger 8 km väster om Kalmar). Egentligen kommer jag personligen inte ihåg den här matchen men pappa, som var den som stoppade tennisracketar i mina och min brors händer, körde ner oss till Smedby och om det är något han kommer ihåg här i livet så är det att jag förlorade min match. Jag fick stryk av en från Smedby. Stryk, stryk, stryk. Nu inser jag ju att idrottsstjärnor kan födas i Smedby också -- dock inte jag.

I helgen tog jag cyklen och trampade ut till Smedby. Där finns ICA och Pizzeria Capri. Och så tennisbanorna. Jag cyklade runt bland villorna och till slut, efter att ha fått fråga, hittade jag dom inne bland träden. Två banor och en liten mörkbrun klubbstuga. Jag stod på gräsplanen vid huset och kikade på den röda grusplanen. Nej, jag kom inte ihåg ett dyft av den där matchen. Kan det vara så att jag inte fick stryk? Jag kanske aldrig spelat i Smedby? Egentligen borde jag kanske varit tennisstjärna – på riktigt. Nu får jag nöja mig med att ha spelat Kalle Anka Cup.