Tåga på

Reste till Malmö med tåg i fredags och häll på att fastna i Höör. Tåget gick plötsligt väldig långsamt, vilket tågvärden snabbet informerade oss om -- utifall man inte kikade ut genom fönstret. Väl parkerade vid Höörs statation fick vi information om att det var "ett allvarligt tekniskt problem med loket". Inte vad jag drömt om att höra en fredagkväll i Höör. Men, snart ett nytt meddelande. "Vi har nu pratat med vår tekniska support och skall boota om tåget."

????

Jo, man kan boota om tåg. All ström slogs av och där satt vi ett par minuter i mörkret och tuggade på naglarna. Ett, tu, tre -- tåget mulrar till och strömmen är på igen. Allt funkade. Som en gammal dator ...

Läser på Bodil Malmstens underbara blog att vid europas näststörsta järnvägsstation, Gare Saint-Lazare i Frankrike, passerar 450 000 passagerare per dag. 1 tåg var 28:e sekund. Då får man inte boota om för många gånger ....

Amber Hill fick leva

Sjunde oktober 2007 började som en helt vanlig dag på jobbet -- så vanlig den nu kan vara på bårhuset. På morgonen slank jag ner till indaget, plåtade nattens nyanlända, gick på genomgång och sen ett par helt ordinära obduktioner. Inte mycket att orda om. En lugn dag. Men det varade naturligvis inte.

Samma dag fick nämligen Amber Hill kortslutning i hjärnan. Hon hade sedan fyra år lidit av depression, havandeskapsdepression. Hon hade fått medcin och blivit bättre, så bra att hon själv tyckte att hon kunde sluta med pillren. Kanske gick det ett tag, men snart började hon höra röster och dessa tog henne rakt ner i helvetet.

Den aktuella dagen var rösterna högre än någonsin och utan att veta vad hon gjorde tappade Amber Hill upp badvatten i badkaret. Där dränkte hon sina två döttrar, Janell 4 år, och Cecess 2 år.

Jag visste att det skulle bli ramaskri i media, krav på dödsstraff. Hata Amber Hill. Själv minns jag att jag stod där i obduktionsrummet och tittade på de två. Så små och så fridfulla. Så onödigt tragiskt. Ett par bilder togs och Janell och Cesess hamnade i arkivet alldeles för tidigt.

Det är viktigt att prata om depression, alla typer, men särskillt havandeskapsdepression. Hur kan en mor döda sina egna barn? Det är det mest otäkbara. Men det händer och i många fall är det en mycket sjuk människa som gör det. Hon behöver hjälp. Straffad är hon redan.

Amber Hill blev i dag dömd till sluten psykiatrisk vård. Dödsstraffet togs inte upp och jag är glad för det.

Fredag

Laleh sjunger Forgive but not forget ....

Everyone keeps falling (down boy)
Everywhere you go
Everyone is nothing
Everyone is lying on the floor
("Knock” hey wakeup!)
But I like it like, But I Like it owe it
But I like it, like it
Tell me do you like me oh!

Fredag och jag njuter av ingenting. Ibland är inte kraven stora ....

Konsteleven

Anna Odell, även kallad Konsteleven i media, har rört upp bottenslammet i pölen Sverige. Ni vet, hon som spelade psyksjuk och blev intagen på St Görans sjukhus och sen utkastad pga sitt skådespeleri. Ett examensarbete vid Konstfack ska det bli av hela den resan.

St Görans personal är fly förbannade och inte är väl det så konstigt. Grundlurade av en elev ... Ack, ack. Enligt ledningen är det helt oacceptabelt eftersom hon tagit en sängplats och spännband som någon annan kunde fått nytta av istället, hon spottade och slog på personalen och, sist men inte minst, skattebetalarna fick stå för hela kalaset.

"Hon och hennes prefekt borde klippa sig och skaffa ett riktigt jobb," rasade St Görans överläkare David Eberhard på debattsajten Newsmill.

Ahhh ... det är tyngd i det argumentet.

Själv vet jag inte varför så många blir så hiskligt upprörda. Visst, det låter ju inte som ett konstens mästerverk men vad vet jag. Det få jag ta ställning till när sagda verk presenteras i maj. Kanske kommer jag att tycka det är skit och inte fatta ett smack vad det handlar om, men det finns väldigt mycket jag inte begriper och jag är inte upprörd för det. Det roliga är om jag en dag förstår ... Det kan ju också bli ett helt superbt konstverk. Man kan aldrig veta.

Ja men Hallå!

En snubbe har fått avslag från Skatteverket att byta sitt namn, Jonas, till Hallå och han är lite deppig för det. Aftonbladet frågade vad han önskade sig mest av allt nu, och han svarade, "Friheten att få välja namn själv."

Fick mig att tänka på den där gamla sketchen från Nöjesmassakern med Sven Melander när han frågar någon stackars unge vad hon önskar mest av allt i hela världen. Ungen svarade fel hela tiden och tillslut skällde Melander ut henne. Fred på jorden, det var det rätta svaret. Kolla sketchen här.

Nåja, Hallå är ju inte ett lika risigt namn som paret i USA (eller var det England) gav sin son när de döpte honom till Hitler.

Nyheter från skogen

Som ni vet händer det inte mycket här, men Barometern måste ju ändå ha något att rapportera. Så, vad gör man? En mycket ointrssant notis om en man som dömts att betala 3200 kr för fortkörning finns att beundra på tidninens hemsida. Om han åtminstone kört i 200 knyck kunde jag ha sagt oj, men 120 på en 90-väg är inte särskillt intressat. Blir inga journalistpris av något sådant. Å andra sidan tar ju jag upp det här ...

Kom inte i kläm

I dag svor Barack Obama presidenteden. Då detta historiska ögonblick inträffade stod jag i hissen på väg hem från jobbet och beundrade en varningsskylt som varnar för att man kan klämma skallen på det mest märkliga sätt om man inte ser upp.

Jag har svårt att tänka mig en amerikansk president som haft så stort engagemang från övriga världen som Obama. Hans motto om förändring har vunnit allas hjärta och visst är det så att vi hoppas att få tillbaka det USA som vi älskar - vare sig man erkänner det eller ej. Det har varit konstigt att verkligen tycka illa om USA, men så har det väl varit i mångt och mycket.

Själv fick jag ju uppleva alla de här riktigt dåliga åren. Jag minns när jag kom dit 2002 så frågade någon vad jag tyckte. Det här var tiden innan Irak-kriget, då nationen stod på helspänn inför nästa terrorattack och vi fick information from Homeland Security att ha silvertape hemma så vi kunde tejpa plast kring förstren inför alla gasattacker. 10 minuter skulle man visst vinna på det ...

Och det var hotskalan ... gul, orange och röd. Ingen visste vad det betydden, men oj, hotet är uppe i orange.

Vad kunde jag tycka? Jag minns inte vad jag svarade men senare slog det mig att jag har aldrig varit i ett land dät folk var så rädda. Själv är jag ju uppvuxen med ryssen på andra sidan Östersjön, ubåtar långt uppe på land och skumma långtradare som spionerade utmed vägarna. Men inte gick vi omkring och var livrädda för att Sovjet skulle anfalla. Eller? Kanske var jag för liten.

Nu ska det dock bli andra bullar bakade i Vita Huset och drömmen om amerika som den gode kan få komma tillbaka in i våra hjärtan. Det är dock ingen lätt dag han får på jobbet, president Obama. Krig både här och där och en ekonomi som är så usel att folk snart får isolera huset mad flaggan istället för att ha den stolt vajande på husknuten. Och jag tycker jag mycket på jobbet ....

Hoppas Obama har en varningsskylt på sitt kontor -- så han inte kommer i kläm mellan republikaner och demokrater, Israeler och Palestinier, KKK och .... jag vad det nu kan vara.