Tack för i år, King James!

Cleveland Cavaliers fick igår stryk av Boston Celtics i den 7:e och avgörande matchen i basketslutspelet. Världens bäste basketspelare (jo, han är det!), Le Bron James, missade ännu en gång att ta NBA-bucklan till Cleveland och ännu en gång fick Cleveland-borna känna av den där grymma känslan av att aldrig nå fram. Det finns ett otroligt hopp här i stan, ett hopp om att lyckas, men det vill sig inte riktigt. Ärligt talat vet jag inte vad som skulle hända med folk om vi vann något stort.

Nu får vi see vad Cleveland Indians kan åstadkomma i baseball och sen blir det football för hela slanten.


Min söndag var annorlunda. Klockan 7 på morgonen stod jag på St Claire Ave i hällande regn och 13 grader och väntade på att starskottet för Clevland Marathon skulle gå av. När skottet väl gick av rasslade en 5000 löpare med plastkassar som skydd på överkroppen iväg genom ett regndunklet Cleveland. Humöret var dock på topp -- något som maratonfolk verkar ha lätt för -- och när sen regnet upphörde och solen tittade fram blev det riktigt bra.

Det här var mitt andra maraton. Stockholm och 32 grader förra året var mitt första och det blev en plågsam upplevelse. Med det loppet i bakhuvudet var jag nervös och förväntade mig att ta slut på samma sätt som då, men den där totala medvetslösheten infann sig aldrig och jag hashade igenom Cleveland 41 minuter snabbare. Sluttid 4.19:38.

Nä, jag såg inga Kenyaner utmed banan. Men om jag springer 41 minuter snabbare nästa år kan det bli riktigt bra. Fast jag lär ändå inte se av Kenyanerna ....