Kalmar - tyst som i graven

En ny stad. När jag någon gång I vintras bestämde mig för att flytta tillbaka till Sverige (och inte sätta igång en, som det kändes, jobbig process med att få förnyat uppehållstillstånd i USA) hoppade jag även på en tidigare ide att flytta till en ny stad. Jag vet inte vad det är med mig, men att kasta sig in i nya miljöer är något jag gillar – eller så dras jag in i det utan motstånd. Hur som helst, det kändes det som en kul grej att inte återvända till samma miljö som jag en gång lämnat. Jag har en bostad i Malmö som stod och väntade, men just då, i vintras, beslutade jag mig för att låta den lyan vänta lite till. Jag var inte redo att sluta cirkeln. Det får räcka med att jag makar mig in bakom skrivbordet och tar itu med den gamla ingenjärskonsten igen.

Nu kan man ju fråga sig om valet av stad var det bästa, det vet jag inte än, men den medeltida staden Kalmar ska få en chans.

Kalmar – det är tyst, det finns ett slott och Kalmar FF leder allsvenskan i fotboll. Och så pratar dom sävligt och kan inte säja r.

Det är en sommarstad, men de tyska husbilarna har nu nosen vänd söderut och snart ligger väl gatorna öde både dag som natt. Frågan om jag gjort rätt dyker upp, men när lönekuvertet trillar ner i brevlådan kanske den tanken blir mer sporadisk. Pengar, det är ju bra att ha även om det inte låter så himla romantiskt. Att plåta Clevelands avlidna hade kanske gått att fortsätta med, men frågan är hur jag hade blivit i huvudet efter ett tag. Kanske hade det funkat fast det var ju det där med visumet ...

Jag har redan plågat mig igenom Svensktoppen på radion och ta mig tusan om det inte låter precis som det alltid gjort. Sanna Nilesen (som jag naturligtvis inte vet vem det är) sjunger en tårdrypande ballad som heter Empty Room. Lika tragiskt som att lyssna på countrykanalen som en av kollegorna på The Coroner’s Office envisades med att spela.