Lyssnar på radion. P1 och Kulturradion har en interjuv med Carin Mannheimer. Jag vet inte riktigt vad dom pratar om för jag kan inte annat än undra varför dom liksom viskar med någon slags förförisk röst. Det är som att lyssna på soffmys mellan två djupingar som smuttad en box vitt hela natten.
Nu gillar jag P1 och tycker verkligen att pratradio är toppen. I USA var Diane Rehm på NPR en ständig följeslagare och nu lyssnar jag på henne via internet. Men flera gånger har det slagit mig att i just svensk pratradio – och även vissa TV program – pratas det med den här släpiga djupingrösten. Å andra sidan hade det inte varit kul med Leif loket Olsson röst heller ...
Det tar nog ett tag innan jag kommer in i det sävliga. Nu ska jag kolla vädret på TV. Tar fem minuter att gå igenom något jag kan få reda på genom att titta ut genom fönstret.
2 comments:
Det är väl så man pratar, viskande, långsamt och soffmysigt, när man vill markera att det man pratar om bara är avsett för en enda eller några få personer. Den utvalda enda eller det utvalda fåtalet, alltså.
Det var ett kulturprogram du lyssnade på, ju.
Jo, vill ju inte att den stora massan dyker upp.
Post a Comment