Stockholm Halvmaraton

Hällregn, 13 grader och en svart sopsäck. Om man lägger ihop all dom ingredienserna får man mig på startlinjen av ett löparlopp.Senast var det Clevleand Marathon – den här gången Stockholm Halvmaraton.

I lördags när jag stod där på Skeppsbron med min sopsäck på överkroppen trodde jag att jag kommer aldrig att bli varm igen. Det var ruskigt kallt. Och fötterna var redan våta och kepsen lika så. Fast å andra siden var det ju en bra dag att slå sitt rekord på eftersom ju fortare jag var klar desto snabbare fick jag hem till ett varmt bad.

Taktiken hade varit 5:30/km vilket ger 55 min/mil och 1 tim 55 min på 21 km. Jag har bara sprungit ett halvmaraton förut och det var Broloppen i Malmö år 2000. Då blev det 2 tim 10 min och jag var så trött att jag fick gå när det var 200 meter kvar. Nu är det ju dock helt andra tider. Med mina två maraton i sinnet borde jag kunna klämma till med en tid under 2 timmar. Visst?

Startskottet gick och jag och min sopsäck satte av. Regnet hade upphört lite och temperaturen steg snabbt inombords. Om någon behöver en sopsäck finns det en på Torsgatan.

Första km klarades av på 5:42. ”Ok, men inte mer,” muttrade jag för mig själv. Det har hänt förut att jag tappat i början och sen inte lyckats hämta hem det igen.

Min oro var obefogad. Första 5 km passerades efter 27:28 och milen efter 54:57. Ruskigt bra tajmat. Men det fanns mer att ge – och sen, efter en mil, var det ju bara hemresan kvar. Efter ett pottbesök tryckte jag till lite mer och kilometertiden mellan 10 och 15 km sjönk till 5:12.

Nu var det ju verkligen bara en liten bit kvar, men efter Tantolunden började det sega lite uppför. Jag visste inte riktigt hur backigt det skulle bli, men jag körde på. Sen gick det hastigt nedför Götgatan och in i Gamla Stan. 20 km passerades på 1:47. Trots att jag just då hade svårt att subtrahera 55 – 47 visste jag att om jag inte stod på näsan skulle jag klara mitt mål. Kom igen, tänkte jag och ignorerade all smärta i vaderna som ivrigt pockade på uppmärksamhet. Det är bara smärta – inget farligt.

Det kändes som jag flög äver gatstenen och när målet i Kungsträdgården hägrade framför mig ökade jag tempot en sista gång.

1:52:56 stannade klockan på. Kunde inte vara gladare ...