Tack för i år, King James!

Cleveland Cavaliers fick igår stryk av Boston Celtics i den 7:e och avgörande matchen i basketslutspelet. Världens bäste basketspelare (jo, han är det!), Le Bron James, missade ännu en gång att ta NBA-bucklan till Cleveland och ännu en gång fick Cleveland-borna känna av den där grymma känslan av att aldrig nå fram. Det finns ett otroligt hopp här i stan, ett hopp om att lyckas, men det vill sig inte riktigt. Ärligt talat vet jag inte vad som skulle hända med folk om vi vann något stort.

Nu får vi see vad Cleveland Indians kan åstadkomma i baseball och sen blir det football för hela slanten.


Min söndag var annorlunda. Klockan 7 på morgonen stod jag på St Claire Ave i hällande regn och 13 grader och väntade på att starskottet för Clevland Marathon skulle gå av. När skottet väl gick av rasslade en 5000 löpare med plastkassar som skydd på överkroppen iväg genom ett regndunklet Cleveland. Humöret var dock på topp -- något som maratonfolk verkar ha lätt för -- och när sen regnet upphörde och solen tittade fram blev det riktigt bra.

Det här var mitt andra maraton. Stockholm och 32 grader förra året var mitt första och det blev en plågsam upplevelse. Med det loppet i bakhuvudet var jag nervös och förväntade mig att ta slut på samma sätt som då, men den där totala medvetslösheten infann sig aldrig och jag hashade igenom Cleveland 41 minuter snabbare. Sluttid 4.19:38.

Nä, jag såg inga Kenyaner utmed banan. Men om jag springer 41 minuter snabbare nästa år kan det bli riktigt bra. Fast jag lär ändå inte se av Kenyanerna ....

Muggen i affären

Om man av någon orsak skulle tvivla på att amerikanarna inte vet vad de pysslar med när det gäller affärer, så är det bara att knalla in i vilken typ av butik som helst -- allt ifrån mataffären till bokhandeln -- och det finns alltid en toalett för kunderna att använd. Och den är oftast inte ursnuskig och så tar de inte betalt för utnyttjandet. I Malmö förra sommaren fick jag pröjsa fem spännn för att gå på bibloitekets toalett. Jag blev närpå förbannad och tänkte under ett par surmulna sekunder att jag skulle huka mig bakom husbyggnadshyllan och markera, men jag insåg att det skulle säkert bli ännu dyrare. Ok, fem kronor är inte mycke att skrika över, men av princip blir jag tvär över sånt här.

Ni ser, i USA förstår man att kissnödiga kunder inte är några bra shoppare och det är så sant.

Årets Bild debatten fortsätter

På Journalisten.se kan man nu läsa ett försvarstal, ett hopp om att alla skall förstå, av Årets Bild vinnaren Karl Melander. Ni som inte vet vad som hänt kan läsa hans debatt artikel, men kortfattat handlar det om att Karl får ta en massa skit för att han mörkat ner sin bild av en etanolfabrik i Brasilien och på så sätt ser fabriken väldigt hotfull ut.

Massor av fotografer rasade och menade att det var fusk med Photoshop -- vilket är konstigt för alla använder photoshop på ett eller annant sätt (ok, nu säjer någon, "nä, inte alla. jag gör det inte."). Enligt vissa skulle råfilen bedömas i tävlingen, inte en bearbetad bild. Dags att gå tillbaka till dia-film låter det som och kanske är det rätt. Men om jag vill förmedla något med min bild är det den rätta vägen?

I tal och skrift ger vi orde lite extra skjuts för att förmedla rätt känsla.

"Jag är arg," sa kvinnan.

Eller

"Jag blir så jävla förbannad!" skrek kvinnan medan hon hammrade knytnävarna väggen.

Vad har bilden för syfte? Sanningen, säjer de flesta utan att veta vad den är.

Än mer rasande på Karl Melander var de som säljer etanolbilar och det är här det blir riktigt intressant. Ärligt talat skulle jag strunta i vad andra fotografer säjer. Det blir alltid gnäll om "rätt låt vann". Nä, det är bilden som är intressant och med den nådde Karl dit han ville. Precis som en pressbild ska. Hans bild har fått igång debatten om etanolproduktion, någonting som vi verkligen borde ha innan varenda plätt mark blir täckt med majs och sockerrör. Tyvärr används Karls bild som ett verktyg för etanolförespråkarna istället för tvärtom. Bilden, som enligt så många är osann, används för att bevisa motsatsen. Etanolfabrikerna är inte smutsiga, inte som Karl vill få oss att tro, och därför blir de närpå rena istället.

Bilden på etanolfabriken i Brasilien -- är den en belastning för Karl eller kommer den att få honom att leta ta sig an nya projekt? Jag hoppas han inte tappar sugen, för frågan om vårt framtida drivmedel för bilar är en av de absolut viktigaste frågorna vi har att besvara. I det sammanhanget är frågan om hur mycket Photoshop som används väldigt, väldigt ynklig.

Fullfart med stil

Jag kom att tänka på Jan Boklöv här om dagen. Ni vet han som hoppade backhoppning och kom på att om man vinklar skidorna utåt flyger man längre. Det var revolutionerande för backhoppbningen när han i slutet av 80-talet började med den stilen och på så sätt också bröt mot alla konstens regler. Backhoppning är ju en av de där sporterna där man får stilpoäng och att då komma farande med skidorna sprentandes föll inte alls domarna i smaken. Stackars Jan fick låga, låga stilpoäng, men eftersom han hoppade så mycket längre vann han ändå.

Varför man har stilpoäng i en sport där det konkret finns något att mäta är ganska konstigt. Det vore som om man hade stilpoäng i längdhopp. Samma sak. Jag förstår poängen i simhoppning, konståkning och gymnastik – där kan man inte hoppa vare sig längst eller snabbast, snurra mest eller stå på händerna längst.

Stilsporter. Tänk om man fick tidsavdrag om man sprang snyggt?

Jag ska springa Cleveland maraton nästa helg och jag är helt övertygad att jag kommer att få låga stilpoäng. Väldigt låga. Och tyvärr har jag inte kommit på någon revolutionär vinkling av skorna som gör att jag springer fortare, så något Boklöv-moment lär inte inträffa på Clevelands gator. Nä, i gammal god svensk stil säjer jag: det vikiga är att deltaga.

Hahaha!

Nä, jag gillar bättre det jag läste i en bok om maraton härom dagen (jag inte minns namnet på boken): "Jag ser fram emot när det gör ont för då vet jag att jag gjort mitt allra yttersta," skrev författaren. Jo, tack, jag har nu en vecka på mig att övertyga mig själv om den filosofin.

Nummer 23 -- Crybaby

Skoja inte om Clevelands idrottsstjärnor för då kan du råka illa ut. Om ni inte tror mig kan ni slå en signal till pizzakedjan Papa John's och försöka få igenom en beställning i dag. Tror inte ni kommer fram för Papa John's har sålt pizzor för 23 cent styck hela dagen i ett försök att undvika bojkott.

Pizza och idrottsstjärnor -- vad har de med varandra att göra? Jo, vårt basket lag, The Cleveland Cavaliers med superstjärnan LeBron James i spetsen spelade slutspelsmatch mot Washington Wizards förra veckan och det var hett, tätt och tufft. LeBron, med nummer 23 på ryggen, fick ta på sig några rejält fula smällar och tyckte efter matchen att The Wizards skulle städa upp spelet lite. Då gick the Wizard spelaren Brendan Haywood ut i en interjuv och kallade LeBron för -- crybaby.

Någon i Washington snappade upp ordet 'crybaby' och tryckte tröjor med nummer 23 och Crybaby på ryggen. Jubel på Washingtons läktare, men inte lika mycke jubel hos Papa John's, för på tröjan fanns också en logo för just deras pizzakejda.

Fansen rasade och Papa John fick inte sälja många pizzor. I hopp om att ställa allt tillrätta säljer därför Papa John's pizzor för 23 cent idag. Det har ryktats om köer på 2-3 timmar ... 900 pizzor sålda. Själv är jag inte så sugen på pizza. Ett som är säkert är att Papa John's bakat fler pizzor än någonsin och fler än någonsin vet vem de är.

Om någon undrar så fotade Cleveland ut Wasington Wizards från slutspelet och tar sig nu an Boston Celtics.

The Plain Dealer & Våldtäkt

Det var inget smörig, Hallmark-aktigt reportage som kom med dagens tidning. Istället en stenhård, dock hjärtskärande, berättelse av Plain Dealer reportern & våldtäktsoffret Joanna Connors. Jag måste säja att jag beundrar tidningens nya redaktör Susan Goldberg som vågar publicera en hel bilaga om våldtäkt i en stad och ett land där allt som är obehagligt stoppas undan och inte pratas om.

Det är en lång artikel -- en hel bilaga -- men läs den.

http://www.cleveland.com/beyondrape/index.ssf/

Bönedagen

Det slog mig att Bönedagen faktiskt finns i den svenska almanackan -- fast det är sällan det skrivs som denna specialle dag i tidningen. Ännu mindre troligt att det hamnar på första sidan.

I goa USA finns det natruligtvis folk som läser det finstilta i kalendern. Här är raden som mötte mig vid 5 hugget i morse:

"I think this country needs a lot of praye. We need a supreme being to intercede for some of the issues that are greater than us." (Everett Jones, Lakewood Chapel)

På samma sida kunde man också läsa att en snubbe i grannkommunen köpt dinosauriebajs för 960 dollar på ebay.

När jag tänker på det, kanske behövs det mer böner ...

(Bilden i tidningen är tagen av Guschan/The Plain Dealer)