För länge sedan var jag närpå världsmästare i tennis. Lovande. Löfte ...
Ok, det är inte sant, men jag spelade tennis upp till att jag var ca 17 år. Och jag kunde blivit något. Det närmaste jag kom succee var nog att Stefan Edberg och jag spelade i samma klubb, Västerviks TK, och jag ett år lyckades vara med i Västervikstruppen med Edberg i spetsen när distriktsuttagningen av Kalle Anka Cup gick av stapeln. Jag tror det var i Smålandsstenar, en ort jag inte hört talas som vare sig förr eller senare. Hur som helst, Kalle Anka Cup och Stefan Edberg och jag ... Som ni kanske förstår så hade Edberg en lite annorlund attityd till det här med tennis. Han typ tränade och tyckte det var roligt. Själv skulle de ta bra många år innan jag begrep att övning ger faktiskt färdighet eftersom jag I mina tonår var religiöst övertygad om jag redan redan kunde allt. Träning var onödigt.
Med eller utan träning tror jag dock att min karriär som tennisspelare verkligen dog när Västerviks utmärkta damlag en sommar (eller kanske var det vinter) spelade seriematch borta mot Smedby (som ligger 8 km väster om Kalmar). Egentligen kommer jag personligen inte ihåg den här matchen men pappa, som var den som stoppade tennisracketar i mina och min brors händer, körde ner oss till Smedby och om det är något han kommer ihåg här i livet så är det att jag förlorade min match. Jag fick stryk av en från Smedby. Stryk, stryk, stryk. Nu inser jag ju att idrottsstjärnor kan födas i Smedby också -- dock inte jag.
I helgen tog jag cyklen och trampade ut till Smedby. Där finns ICA och Pizzeria Capri. Och så tennisbanorna. Jag cyklade runt bland villorna och till slut, efter att ha fått fråga, hittade jag dom inne bland träden. Två banor och en liten mörkbrun klubbstuga. Jag stod på gräsplanen vid huset och kikade på den röda grusplanen. Nej, jag kom inte ihåg ett dyft av den där matchen. Kan det vara så att jag inte fick stryk? Jag kanske aldrig spelat i Smedby? Egentligen borde jag kanske varit tennisstjärna – på riktigt. Nu får jag nöja mig med att ha spelat Kalle Anka Cup.
För länge sedan var jag närpå världsmästare i tennis. Lovande. Löfte ...
2 comments:
Nu förstår jag varför så många av våra underbarn och talangfulla ungdomar aldrig infriar de förväntningar man har på dem. Antingen går det så lätt för dem i början att de saknar eller förlorar ambitionen att bli bättre, eller också har de ett självförtroende så starkt att de intalar sig att de motgångar de möter bara är följden av tillfälliga svackor hos dem själva. I många fall är det förstås en kombination av både det ena och det andra som gör att de aldrig blir de lysande stjärnor de verkar förutbestämda att bli.
Ja, du kunde säkert ha blivit något (och det blev du ju också, om än inte i tennis), och jag skulle säkert ha gillat att se dig triumfera i Wimbledon.
Fast då skulle jag antagligen aldrig ha fått läsa om dina upplevelser i Cleveland.
(Och när allt kommer omkring är det är ju inte fy skam att ha varit lagkamrat med Stefan Edberg.);-)
Jag hade ocksa gillat att se mig triumfera i Wimbeldon, men som du sager -- da hade jag nog inte hamnat i Cleveland. Och sen skulle jag ha svart att niga infor hertiginnan av Kent utan att det skulle se hemst kul ut.
Post a Comment