Fullfart med stil

Jag kom att tänka på Jan Boklöv här om dagen. Ni vet han som hoppade backhoppning och kom på att om man vinklar skidorna utåt flyger man längre. Det var revolutionerande för backhoppbningen när han i slutet av 80-talet började med den stilen och på så sätt också bröt mot alla konstens regler. Backhoppning är ju en av de där sporterna där man får stilpoäng och att då komma farande med skidorna sprentandes föll inte alls domarna i smaken. Stackars Jan fick låga, låga stilpoäng, men eftersom han hoppade så mycket längre vann han ändå.

Varför man har stilpoäng i en sport där det konkret finns något att mäta är ganska konstigt. Det vore som om man hade stilpoäng i längdhopp. Samma sak. Jag förstår poängen i simhoppning, konståkning och gymnastik – där kan man inte hoppa vare sig längst eller snabbast, snurra mest eller stå på händerna längst.

Stilsporter. Tänk om man fick tidsavdrag om man sprang snyggt?

Jag ska springa Cleveland maraton nästa helg och jag är helt övertygad att jag kommer att få låga stilpoäng. Väldigt låga. Och tyvärr har jag inte kommit på någon revolutionär vinkling av skorna som gör att jag springer fortare, så något Boklöv-moment lär inte inträffa på Clevelands gator. Nä, i gammal god svensk stil säjer jag: det vikiga är att deltaga.

Hahaha!

Nä, jag gillar bättre det jag läste i en bok om maraton härom dagen (jag inte minns namnet på boken): "Jag ser fram emot när det gör ont för då vet jag att jag gjort mitt allra yttersta," skrev författaren. Jo, tack, jag har nu en vecka på mig att övertyga mig själv om den filosofin.