Inte som PJ

1998 besökte jag USA för första gången. Det var en sån där riktig semester. En sån där resa som gör att man tror att livet i ett annat land bara är såååå mycket bättre. Numera har jag nog kommit underfund med att det är själva semestern som är grejen.

Men hur som helst. San Francisco, bil längs Highway 1 och Stilla Havet till höger och så en avrundade vecka i New York. Underbart land, det där USA (en åsikt som nu reviderats något).

Ett par dagar i Los Angles blev det. Vi bodde på ett Best Western någonstans på Sunset Boulevard och som de goda europeer vi var gick vi naturligvis runt och njöt. Inte så många andra ute på promende. Men det var värt mödan. En kväll larvade vi förbi en megastora skivaffär (kan ha varit Tower Records men jag minns inte) och utanför var en hundra meter lång kö.

- Vad är på gång? frågade jag.
- PJ Harvey har gratisspelning!

Jamen hur bra kan det inte bli! In i kön och någon timme senare står vi och trängs inne i affären medan PJ drar av en fem-tio låtar från senaste albumet, Is this desire?.

Tungt.

Inte riktigt like tungt kan det ha varit i helgen, inser jag då jag bläddrar igenom måndagens Kalmar tidning. Magnus Carlsson, fd Barbados, spelade i Köpstaden i Färjestaden.

Inte alls tungt.

Tyst

Det är underligt tyst i skärgården så här års. Inga båtar, inga badande soldyrkare som stojar, inga måsar som skränar. Det är bara tyst. Skönt faktiskt.

Och det ser så annorlunda ut. Havet, som denna dagen, var grått och klipporna blanka efter dimman som aldrig riktigt lättat. Jorden svart av fukt. Jo, det kan väl se ut så på sommaren också, men med just det tysta blir det ändå något nytt.

Svårt att tänka sig att för bara några månader sedan var fjärden in mot Västervik full av båtar och klipporna här på Korpaholmarna fulla med människor. Nu är det bara jag på land och hundratals sothöns som flytter runt i stiltjen.

Utan Hopp

Läser i Barometern att Kalmarflickorna tränar på Silvergärdesskolan. "Motionsgymnastik utan hopp." Missade det ...

Tog istället en joggingrunda efter jobbet. Det regnade.

Regnade dock inte när jag tog bilden en morgon på väg till jobbet. Det kan vara fina färger även denna tiden på året.

Getingsvärmen

När man kör in i en getingsvärm med bilen smattrar det till på rutan -- splatt, splatt, splatt -- och innan man hunnit fatta vad som hänt rinner en gul sörja utmed rutan. Jag råkade ut för det här en gång och jag kom att tänka på det när jag gick till jobbet i morse.

Klockan vad 7:59 när 412s buss stannade på Erik Dahlbergs väg, rakt över Lars Kagg skolan och Jenny Nyström skolan. Ur bussen släntrar en 20 sömndruckna tonåringar. Med hasande steg, händerna djupt nedstuckna i jackorna och en blick som fortfarande inte vant sig vid att fokus kan ligga längre bort än ögonlocken, masar flocken äver vägen.

Det ska noteras att det inte finns några övergångsställen vi just den här platsen. När jag kommer gående saktar bilarna, som rattas av sömndruckna kontorsråttor, in och släpper över flocken. Jag har sett det här samspelet flera gånger, men jag kan inte låta bli att fundera på vad som händer den dagen kontorsråttan försovit sig, har en tre-åring som vägrar gå till dagis och mötet -- det som började för 20 minuter sen ....

Getingsvärmen, tänker jag.

Dagens ilandsproblem

Vi satt ett gäng kollegor i bilen på väg till Halmstad. Väg 25 genom Småland är inte en av de där vägarna där man sitter och njuter av utsikten. Ganska rak och ganska mycket skog. Det var en uttråkad skara i bilen.

Efter ett kaffestopp i Alvesta-trakten (en inrättning som jag måste åka tillbaka till bara för att det var så otroligt charmlöst) började det att regna. Hon som körde, AK, klickade igång vindrutetorkarna. Att ha dom på hela tiden var för ofta och att köra intervallerna passade inte riktigt heller. AK muttrade något om att det är värdelöst när det inte finns ett läge som passar och diskussionen gick vidare till att det minsann finns vindrutetorkare som känner av själva när det är dags att torka. Men då gäller det ju att vindrutetorkaren och jag, som förare, är överens om när det är dags .... Klart var dock att vindrutetorkarna borde vara bättre.

Den här diskussionen tog fem minuter av mitt liv och när vi vridit ur alla ord som gick att yttra blev det tyst. Efter några tysta sekunder sa kollegan P, "Och det var dagens ilandsproblem."

Det händer nu nästa dagligen och jag tänker på just detta uttrycket -- dagens ilandsproblem. Ärligt talat, är det inte så att vi irriterar oss på en fasans massa i onödan. Ok, lite småirritation är väl bra annars skulle inga förändringar ske, men att bli så där jätteuppjagad på strunt. Nä, jag försöker spara det till något som verkligen är värdelöst.

Vet ni förresten att Kalmar har Sveriges bästa fotbollslag?

November

Nån har packat in Kalmar i grädde. Jag tycker inte om det. Fuktigt, kallt. November. Har också lyckats mosa in en förkylning i kroppen -- allt för att göra det riktigt tråkigt.

Fara i skogen

Jag måste bli färdig med det här jobbet innan den trettonde, sa en kollege, som jobbar i fält, för femtioelfte gången. Vad är det som är så speciellt med det datumet, frågade jag tillslut. Jag fick blickar som om jag var helt tom i huvudet på mig. Älgjakten börjar då, sa alla i kör.

Älgjakten ... Uppe i norrland började den för flera veckor sedan och råkade infalla samtidigt med den stora lingonplockar perioden. Alla som varit på Hötorget i Stockholm vet att där ligger berg av lingon och om det är någon som undrar hur dom kommer till Hötorget så kan jag informera att det kryllat av kinerser och thailändare i dom norrlänska skogarna. Samtidigt som älgjakten pågick. En man muttrade på radionyheterna att han minsann tagit ledigt från jobbet för att jaga, sett fram emot det under ett helt år, och så när han satt där med bössan laddat och spejade dök det inte upp en enda älg. Nä, kineser i hela skogen, det var vad han fick se. Stackarn, tänkte jag och skrattade. Vilken kul bild det hade varit att fånga.

Till mamma

Mamma fick en dator i födelsedagspresent av pappa. Husets första dator -- och internet. Det är ju jättekul fast visst kunde inköpets ha gjorts för sisså där en sex år sedan, när jag bodde sex tidzoner iväg. Intenet är ju fantastikt när det gäller att hålla kontakten med folk, även om dom bor på andra sidan jorden. Ibland kan jag undra om det inte är lättare.

Å andra sidan, om mamma haft dator, hade jag ju inte kunnat skriva om att jogga på kvällstid, på Clevelands mörka gator ... Nu, när mamma har dator, får jag undanhålla den informationen.

Anyway, om du, mor, haft dator tidigare hade vi kunnan utbyta bakrecept så det stod härliga till. Men det är ju aldrig för sent, så här kommer ett par bilder på rejäla bröd jag svängde ihop under ett par dagar. Vildjäst av aprikoser och sen ett par dagar till att få liv i degen. Och jag har redan käkat upp kanterna.

Om det är någon som njuter av nybakat så kolla in på utmärkta Martins hemsida -- Pain de Martin. Det är härifrån recepten kommer. Läs och njut så tar vi en bakdag framöver.

Stiliga karlar

Hälsa på Tim, 6 år gammal och 1600 kg tung. Han hör hemma på Sköneros gård vid Valdermarsvik och är pappa till en hel massa goda stekar. Fina, hängmörade stekar som även skulle få en amerikan att slicka sig om munnen. Nu vet jag ju inte riktigt säkert om Tim är pappa till stekarna men han ser onekligen ut att kunna vara det. En stilig karl.

Stiliga karlar kan man nog träffa till helgen. Läser i Kalmarbladet Barometern att Jannez och Jontez spelar i orterna Eriksboda och Ö|rsjö. Och på något ställe som heter Sanda kan man ha ”fredagsmys för oss över 40” med Tonix.

Varför någon skulle vilja lämna Sverige är och förblir en gåta.

Stockholm Halvmaraton

Hällregn, 13 grader och en svart sopsäck. Om man lägger ihop all dom ingredienserna får man mig på startlinjen av ett löparlopp.Senast var det Clevleand Marathon – den här gången Stockholm Halvmaraton.

I lördags när jag stod där på Skeppsbron med min sopsäck på överkroppen trodde jag att jag kommer aldrig att bli varm igen. Det var ruskigt kallt. Och fötterna var redan våta och kepsen lika så. Fast å andra siden var det ju en bra dag att slå sitt rekord på eftersom ju fortare jag var klar desto snabbare fick jag hem till ett varmt bad.

Taktiken hade varit 5:30/km vilket ger 55 min/mil och 1 tim 55 min på 21 km. Jag har bara sprungit ett halvmaraton förut och det var Broloppen i Malmö år 2000. Då blev det 2 tim 10 min och jag var så trött att jag fick gå när det var 200 meter kvar. Nu är det ju dock helt andra tider. Med mina två maraton i sinnet borde jag kunna klämma till med en tid under 2 timmar. Visst?

Startskottet gick och jag och min sopsäck satte av. Regnet hade upphört lite och temperaturen steg snabbt inombords. Om någon behöver en sopsäck finns det en på Torsgatan.

Första km klarades av på 5:42. ”Ok, men inte mer,” muttrade jag för mig själv. Det har hänt förut att jag tappat i början och sen inte lyckats hämta hem det igen.

Min oro var obefogad. Första 5 km passerades efter 27:28 och milen efter 54:57. Ruskigt bra tajmat. Men det fanns mer att ge – och sen, efter en mil, var det ju bara hemresan kvar. Efter ett pottbesök tryckte jag till lite mer och kilometertiden mellan 10 och 15 km sjönk till 5:12.

Nu var det ju verkligen bara en liten bit kvar, men efter Tantolunden började det sega lite uppför. Jag visste inte riktigt hur backigt det skulle bli, men jag körde på. Sen gick det hastigt nedför Götgatan och in i Gamla Stan. 20 km passerades på 1:47. Trots att jag just då hade svårt att subtrahera 55 – 47 visste jag att om jag inte stod på näsan skulle jag klara mitt mål. Kom igen, tänkte jag och ignorerade all smärta i vaderna som ivrigt pockade på uppmärksamhet. Det är bara smärta – inget farligt.

Det kändes som jag flög äver gatstenen och när målet i Kungsträdgården hägrade framför mig ökade jag tempot en sista gång.

1:52:56 stannade klockan på. Kunde inte vara gladare ...

Vill ni se en stjärna

För länge sedan var jag närpå världsmästare i tennis. Lovande. Löfte ...

Ok, det är inte sant, men jag spelade tennis upp till att jag var ca 17 år. Och jag kunde blivit något.

Det närmaste jag kom succee var nog att Stefan Edberg och jag spelade i samma klubb, Västerviks TK, och jag ett år lyckades vara med i Västervikstruppen med Edberg i spetsen när distriktsuttagningen av Kalle Anka Cup gick av stapeln. Jag tror det var i Smålandsstenar, en ort jag inte hört talas som vare sig förr eller senare. Hur som helst, Kalle Anka Cup och Stefan Edberg och jag ... Som ni kanske förstår så hade Edberg en lite annorlund attityd till det här med tennis. Han typ tränade och tyckte det var roligt. Själv skulle de ta bra många år innan jag begrep att övning ger faktiskt färdighet eftersom jag I mina tonår var religiöst övertygad om jag redan redan kunde allt. Träning var onödigt.

Med eller utan träning tror jag dock att min karriär som tennisspelare verkligen dog när Västerviks utmärkta damlag en sommar (eller kanske var det vinter) spelade seriematch borta mot Smedby (som ligger 8 km väster om Kalmar). Egentligen kommer jag personligen inte ihåg den här matchen men pappa, som var den som stoppade tennisracketar i mina och min brors händer, körde ner oss till Smedby och om det är något han kommer ihåg här i livet så är det att jag förlorade min match. Jag fick stryk av en från Smedby. Stryk, stryk, stryk. Nu inser jag ju att idrottsstjärnor kan födas i Smedby också -- dock inte jag.

I helgen tog jag cyklen och trampade ut till Smedby. Där finns ICA och Pizzeria Capri. Och så tennisbanorna. Jag cyklade runt bland villorna och till slut, efter att ha fått fråga, hittade jag dom inne bland träden. Två banor och en liten mörkbrun klubbstuga. Jag stod på gräsplanen vid huset och kikade på den röda grusplanen. Nej, jag kom inte ihåg ett dyft av den där matchen. Kan det vara så att jag inte fick stryk? Jag kanske aldrig spelat i Smedby? Egentligen borde jag kanske varit tennisstjärna – på riktigt. Nu får jag nöja mig med att ha spelat Kalle Anka Cup.

P1

Lyssnar på radion. P1 och Kulturradion har en interjuv med Carin Mannheimer. Jag vet inte riktigt vad dom pratar om för jag kan inte annat än undra varför dom liksom viskar med någon slags förförisk röst. Det är som att lyssna på soffmys mellan två djupingar som smuttad en box vitt hela natten.

Nu gillar jag P1 och tycker verkligen att pratradio är toppen. I USA var Diane Rehm på NPR en ständig följeslagare och nu lyssnar jag på henne via internet. Men flera gånger har det slagit mig att i just svensk pratradio – och även vissa TV program – pratas det med den här släpiga djupingrösten. Å andra sidan hade det inte varit kul med Leif loket Olsson röst heller ...

Det tar nog ett tag innan jag kommer in i det sävliga. Nu ska jag kolla vädret på TV. Tar fem minuter att gå igenom något jag kan få reda på genom att titta ut genom fönstret.

Det är krig!

Pappa min gjorde lumpen någonstans I Örebrotrakten 1950. En natt rusade ett befäl in på logementet där gossarna sov i lugnan ro och gapade med skorrande röst, ”Det är krig! Det är krig!”

De grå yllefiltarna rörde sig sakta och sömdruckna gossar kikade förvånat på det upphetsade befälet. ”Var?” pep någon.

Befälet stormade runt i lokalen och skrek,” I Korea! I Korea!” Därefter fick gossarna snabbt maka sig ur slaferna och ställa up i full krigmundering, redo för det krig som nu brann i horisonten.

Jag har hört den här historien att antal gånger och pappsen brukar skratta åt lumpens tokigheter. Med tanke på just det här kan jag inte låta bli att fnissa när jag läser att Fredrik Reinfeldt äntligen tycks ha hittat den rätta motiveringen till FRA-lagen. Den 9 augusti höll han tal i Vaxholm, just som kriget i Georgien brutit ut. Reinfeldt sa, ”Vi har i debatten försökt säga att det finns nya hot. Det är en komplicerad värld och vi måste försöka förstå vad som händer.”

Undrar om det blev någon uppställning av dagens värnpliktiga när ryssen rullade in i Georgien?

Stephanie Tubbs Jones

Trots att jag inte sitter i Cleveland håller jag koll på vad som sker i det som faktiskt är min gamla stad. Min stad och mina människor ... Med det i tanken känns det hemskt trist att läsa att kongresskvinnan Stephanie Tubbs Jones har avlidit pga av brustet blodkärl i hjärnan. Igår, efter en vanlig dag på jobbet, föll hon ihop över bilratten och vaknade sedan aldrig upp igen. Hon avled klockan 18:12 lokal tid.

Stephanie Tubbs Jones var den första svarta kvinnan från Ohio som fick en plats I USA’s kongress och en sån där kvinna som man liksom ser på att hon brinner för det hon gör. Hon såg stark ut. Hon var stark.

Med sina rötter den svarta amerikanska kulturen var hon djupt engagerad i svartas rättigheter och utveckling och logiskt sett borde hon ha varit en av Barack Obama’s starkaste anhängare. Men så var inte fallet. Tubbs Jones var en Clinton-anhängare från början till slut och trots hård kritik lobbade hon med all sin kraft för att Hillary Clinton skulle bli demokraternas presidentkandidat i detta valet. En stark person går vid sidan om ...

Jag tror att Cleveland har förlorat en av sina största anhängare idag och att fylla hennes plats blir inte lätt.

Läs gärna vad Connie Schultz från Clevleand Plain Dealer har att säja om Stephanie Tubbs Jones.

Kalmar - tyst som i graven

En ny stad. När jag någon gång I vintras bestämde mig för att flytta tillbaka till Sverige (och inte sätta igång en, som det kändes, jobbig process med att få förnyat uppehållstillstånd i USA) hoppade jag även på en tidigare ide att flytta till en ny stad. Jag vet inte vad det är med mig, men att kasta sig in i nya miljöer är något jag gillar – eller så dras jag in i det utan motstånd. Hur som helst, det kändes det som en kul grej att inte återvända till samma miljö som jag en gång lämnat. Jag har en bostad i Malmö som stod och väntade, men just då, i vintras, beslutade jag mig för att låta den lyan vänta lite till. Jag var inte redo att sluta cirkeln. Det får räcka med att jag makar mig in bakom skrivbordet och tar itu med den gamla ingenjärskonsten igen.

Nu kan man ju fråga sig om valet av stad var det bästa, det vet jag inte än, men den medeltida staden Kalmar ska få en chans.

Kalmar – det är tyst, det finns ett slott och Kalmar FF leder allsvenskan i fotboll. Och så pratar dom sävligt och kan inte säja r.

Det är en sommarstad, men de tyska husbilarna har nu nosen vänd söderut och snart ligger väl gatorna öde både dag som natt. Frågan om jag gjort rätt dyker upp, men när lönekuvertet trillar ner i brevlådan kanske den tanken blir mer sporadisk. Pengar, det är ju bra att ha även om det inte låter så himla romantiskt. Att plåta Clevelands avlidna hade kanske gått att fortsätta med, men frågan är hur jag hade blivit i huvudet efter ett tag. Kanske hade det funkat fast det var ju det där med visumet ...

Jag har redan plågat mig igenom Svensktoppen på radion och ta mig tusan om det inte låter precis som det alltid gjort. Sanna Nilesen (som jag naturligtvis inte vet vem det är) sjunger en tårdrypande ballad som heter Empty Room. Lika tragiskt som att lyssna på countrykanalen som en av kollegorna på The Coroner’s Office envisades med att spela.

Hej, Sverige

Jag sitter på Café Banjo I Malmö, dricker en te, klämmer en stor sallad och glädjer mig över att WiFi anlänt till de svenska kaffehaken. Dagen efter min femton timmars resa från Cleveland kräver jag inte mycket mer nöje än så här. Jag kan dock kosta på mig att förundras hur min Blogger text och Google helt plötsligt är på svenska ....

Vet ni, det här med namnet – Stina i Cleveland -- är ju inte så fyndigt längre. Falsk marknadsföring kan man kanske kalla det, men just nu känns det mest struligt att komma upp med en ny blog. Annledningen till att jag nu sitter här beror inte på att Cleveland var hemskt trist. Mitt visum expired nu i augusti och jag har inga enkla metoder kvar för att få ett nytt. Det är kanske ett problem som skulle gå att lösa om jag gav mig den på det, men där kommer min andra annledning in: den svenska familjen.

Det slog mig plötsligt att jag missar år av min familjs liv, år som jag inte kan få tillbaka. Det här är väl något som var utlandssvensk upplever och kurerar med en resa hem. En bra lösning, men just nu beöver jag ge lite mer. Känner jag mig själv rätt så kommer dock nya tankar att hitta in i mitt huvud i framtiden.

Får nog uppdatera min profil lite .... Hur som helst kommer jag att fortsäsätta skriva och, som vår vän Thomas kommenterade, man ser Sverige ur ett annat perspektiv när man varit borta ett tag.

Tack & hej Cleveland!

Tänka sig att jag varit i Cleveland i fem år. Vem kunde ana. Cleveland var kanske inte riktigt bland mina drömmars mål, men vet ni -- det har varit kul, irriterande och mycke lärorikt. Den bild man får som svensk av USA är lite New York megalopolis i Hollywoodförpackning. Cleveland har varket eller. Här är ligger det USA som gör att man som svensk ibland kan undra hur det står till. Kyrkan, vapnen, överviktigheten, inskränktheten och hoppet om att lyckas -- allt finns här. Men nu är det dags för mej att lägga om rodret och söka hamn i Sverige igen. Där kommer jag att ha mitt basläger, men oj -- det finns mycke att hålla koll på i Cleveland fortfarande.

T ex igår trampade IRA (skattemyndigheterna) och 200 man från FBI in hos Cuyahoga County Commissioners Office, ordförande Jimmy Dimoras hem, county auditor Frank Russos hem samt hos ett antal byggfirmor. Jojjomensan, maffistilen, som jag tidigare nämnt, börjar komma ikapp gubbarna.

Dimora är även ordförande i Cuyahoga Democratic Party men efter det här kan han få mycke tid över för trädgårdsarbete.

Problemet i Cleveland är att samma personer har suttit i styrande positioner alldeles för länge. För att den demokratiska processen verkligen ska fungera måste det få vara riktig konkurrens om platserna. Det går inte att krafsa någon på ryggen och jobbet är i hamn.

Hur som helst, det ska bli spännande att följa -- särskillt med tanka på att Ohio-demokraterna har sitt största och säkraste fäste i Cuyahoga County och Ohio är en stat som måste vinnas av Obama i november om han skall kunna bli president. Som ni förstår är det en dum tid för Jimmy Dimora att åka fast för mutbrott och allt vad det nu kan vara. Jag är inte förvånad, bara irriterad över tidpunkten. Fast demokraterna brukar vara duktiga på att strula till det så varför är jag förvånad ....

Vi ses i Sverige.

Skjutglad sommar

I juli förra året sköts en 20 personer ihjäl i Cleveland. Jag vet inte hur vi ligger till just nu, men oj -- kulorna viner till höger och vänster. Senast i dag blev en kvinna ihjälskjuten på sin veranda; här om dagen fick en man stryka på foten efter att skottlossning pågått på gatan utanför och en kula gick rakt igenom väggen och träffade mannen, som just skulle gå och lägga sig, i bröstet.

Även polisen skjuter. Förra veckan gick en polisman, som för dagen inte var i tjänst, in på banken och personalen gapade att de just blivit rånade. Polismannen, Officer Jim Simone, satte av efter rånaren och slutligen sköt ihjäl honom. Här spelar det ingen roll om man är i tjänst eller inte -- är man polis kan man jaga bovar ändå.

Under sina 35 år i tjänst har Simone skjutit hjäl 5 personer och skadat 11. Majoriteten inom polisen aldrig fyrar av sitt vapen och Simone tillhör de som skjutit mest i hela landet. Men eftersom Simone är en sån rackare att knäppa bovar tycker många att han är rena hjälten -- en Super Cop. Det ska noteras att Simone fått mycket stryk genom åren. Han har själv blivit skjuten 2 gånger och knivhuggen en gång. Kanske utsätter han sig själv och andra för lite väl stora risker.

De finns de som tycker att Simone's metoder börjar likna avrättningar och kanske är han lite väl trigger happy. The Plain Dealer's Regina Brett funderade på detta i en kolumn och får nu se sig själv som stans buse nummer ett, hon är t o m "brain dead". Kommentarer finns att läsa här. Det är verkligen värt att ögna igenom kommentarerna för det visar verkligen på vilken nivå folk debatterar. Fullständigt oförmögna att se på saker och ting ur mer än ett perspektiv.

Prylar

På bilden ser ni min mobiltelefon, en gammal ärvd Nokia där siffrorna nöts bort av idogt sms'ande. Jag använder den bara när jag är hemma på Sverigebesök och här i Cleveland har jag levt lyckligt utan mobil.

I övriga världen verkar det nu vara mobilhysteri -- eller rättare sagt, iPhone-hysteri. Alla vill ha den lilla läckra från Apple men priset att använda den är så högt att folk klagar i högan sky. Den största anledningen till att jag inte vill ha en iPhone är att man blir låst vid en mobiloperatör. Här i USA är det AT&T som står för det och i Sverige blir det Telia. För mig låter det som att gå tillbaka till hedenhös tid med absolut ingen priskonkurrens. Varför finner sig folk i det? Apple användare är ju annars så sturska över att inte behöva leva med Microsoft-monopolet.

Själv är jag ingen Apple människa. Det enda Jobs produkter jag äger är en liten Shuffle som jag använder när jag är ute och springer. En nätt liten pryl som lätt kläms fast i byxlinningen.

Om du inte har något bättre för dig i sommar kan du plocka ihop din egen Mac med PC delar, en sk. Hackintosh. Folk kommer på så mycket kul.

Lugna gatan

Nä, jag bara skojar. Lugna gatan finns inte där jag bor -- även om det ser så ut på ytan.

I morse blev jag och vovven attackerade av grannens tokiga jycke. Granngrabben, som är om möjligt ännu tokigare, håller i kopplet som om det är en kattunge i andra ändan. Grabben hoppar vanligtvis på sinstudsmattan i trädgården fyra timmar i sträck samtidigt som han tjuter någon form av djungelskrin. Obsession, kallas det för, och han ylar på samma sätt när han går hunden. Min hund väger dock 40 kg mer så det är en lätt match. Grabbstackarn -- vi får hoppas han lär sig hålla i kopplet.

Just nu, när klockan är 10 på kvällen, pågår dramat med tokiga Mary 4 hus ner. Mary är bipolar och har slutat ta sina mediciner. Det ni, folk! Det är grejer det. Polisen dök upp vid 16-tiden, sen kom psykjouren men det verkar som om Mary lyckades slinka ur tvångsomhändertagning. Det var dumt, för just nu håller Mary på och gapar, skriker och flippar helt och hållet.

Oh, och Mary har hund. Han skäller hela tiden.

Oh, och sen är det ju 4:e juli i morgon -- nationaldag -- vilket betyder att det smälls smällare och skjuts raketer tills alla djuren i huset ligger och trycker under sängen.

Förra året fick en snubbe, en brandman, nog av grannarnas högljudda nationaldagsfirande och gick ut och sköt ihjäl 4 personer.

Ja, det är härligt i Cleveland .... Kanske är det lika bra att riva ner skiten och börja om från början. Å andra siden, man får väldigt mycket kul att prata om när det är så här o-lungt.

Cykel Cleveland

När jag kom hit till Cleveland för sisså där en sex år sedan blev jag förstummad över att bilen används hela tiden. Visst, visst -- jag ver väl medveten om att man kör bil bra mycket mer här än vad man gör i Europa och att användandet av bil en självklarhet som inte kostade särskillt mycket. Ändå kunde jag inte fatta att man körde bil SÅ mycket. Man dum-kör. Ta bilen till närbuktiken 50 meter bort -- det är att dum-köra, men så var det och så är det.

Bensinen, för 6 år sedan, kostade ca $1.20 per gallon (vilket med dagens dollar är ca 1.90 kr/liter) -- idag kostar soppan $4.16 (ca 6.50 kr/liter) på Shellmacken runt hörnet. Jag misstänker att en svensk skulle jubla över 6.50 och bilen skulle rulla semestersverige runt, men här har det fått amerikanen att stanna hemma och i tidningen läser vi om tips för att åka kommunalt och att cykla.

Tjejen i Shellmacken -- hon tog cykeln till jobbet i morse. Det hade aldrig hänt för 6 år sedan, men något fascinerande håller på att hända och det har inte bara med bensinpriset att göra. Klimatet och tanken att det kanske är onödigt att köra 50 meter till närbutiken har smugit sig in i många Cleveland-bors medvetande.

Kolla in den här utmaningen -- www.2milechallenge.com -- som ska hjälpa amerikanen att cykla mer. En kul grej som vil alla kan hoppa på.

Dyrt i Sverige

Jag köpte ny löpardojjor här om dagen. Visst är dom snygga. Och oj, så vita och skinande. Vissa säjer att jogging är en billig sport, att det inte behövs prylar. Ha! Man kan spendera hur mycket pengar som helst: särskillds shorts, jackor, iPods, pulsmätare, vantar -- och hela tiden nya skor.

Mina nya skor, ett par Asics Gel-Nimbus 9, kostade ca 590 svenska pengar (515 utan skatt). Ett överkommligt pris om man kutar mycket och måste shoppa nya ett par gånger om året. Vad jag inte fattar är hur samma sko kan kost 1600 kronor i Sverige. Det är 1000 kronor mer! Öven om man pillar bort den svenska momsen blir det ju hur stor skillnad som helst.

Att dollarkursen är låg märks på alla turister som flockas till, framför allt New York. Själv känner jag en hel hög svenskar som varit över för att njuta av storstadslivet och att priserna är lägre på denna sidan Atlanten är alla överens om.

Varför är det så? Är det konkurrensen eller för att arbetskraften är billigare? Är inköpspriset på mina joggingskor lägre i USA än i Sverige?

Konkurrensen är helt klart större och arbetskraften är nog billigare, men å andra sidan jobbar det säkert tre gånger så många biträden i affärerna.

Om det är någon som kan förklare det här mysteriet för mig vore jag tacksam. Som det är nu kan mitt pallar mitt Smålänska hjärta inte att shoppa jogginskor i Sverige. Får bli barfota löpare ....

Övervakningen kan börja

Så mitt under fotbollsbedrövelsen klubbade riksdagen igenom FRA-lagen. En total katastrof för Sverige som demokratisk förespråkare. Intressant är dock att läsa hur en politiker, folkpariets Camilla Lindberg, var modig och behöll sin integritet genom att rösta nej trots att hela hennes parti röstade för. Det är modigt och ett, tu, tre -- alliansen har åtmintone en person majoriteten av befolkningen kan se upp till.

Annat är det för Fredrick Federley, som bara dagen innan var hjälte genom att skjuta på beslutet. Han föll för partitrycket och röstade för och fick sen smita ut bakvägen.

Att lägga ner sin röst som Birgitta Ohlsson gjorde -- det är toffligt. Då ser jag hellre att hon röstat för lagen. Jag vill att mina politiker har ryggrad och står för sina åsikter.

Dom där 67 som redan börjat fira midsommar ... Jag vet int vilka dom är men det vore grymt intressant att höra deras åsikt. Jag måste snoka reda på namnen så jag inte röstar in på dem i nästa val. Dom verkar ju inte intresserade ändå ...

Har ni en åsikt, skicka Reinfeldt ett email.

Sånt ingen borde få se

Den lilla låg där och kurade. Benen uppdragna till hakan, armarna likaså. Jag tänkte att det ser ut som min hamster jag hade när jag var i tio-års åldern. Mitt på dagen, när han sov som djupast lyfte jag på det röda taket till hans bo för att kika. Som en boll, ihoprullad, sov han vidare utan att veta att jag såg på.

Den lilla låg där när doktorn lyfte på taket, den rosa och glänsiga livmoderväggen som skyddat henne under de sexton veckor sedan hon blev till. Det såg ut som hon sov.

Modern, 16 år, låg på bordet brevid med 3 kulor i överkroppen. En kula gick in till den lilla och sen ut igen.

Det är bedövande tragiskt.

Jag knäpper av en mängd bilder ur olika vinklar. Det som från börja var ett mord är nu plötsligt ett dubbelmord. Bevis måste fram. Mina bilder på den lilla kan dock aldrig visas för en jury eftersom inga ord efteråt kan få dem att ändra uppfattning om den åtalade.

En dag på jobbet att fundera över.

FRA-lagen -- igen

Vi håller på att sätta ihop en virituell tour på jobbet, en CD där man kan knalla runt på de olika avdelningarna och se hur jobbet hos en Coroner går till. Jättekul och mycket bättre än att ha en massa klasser med skolungdom traskandes genom kontoret. Visst det är kul med besök, men oj vad många dom är och oj vad vi måste låsa in saker och gömma bilder och allt möjligt. En av de anställd vill dock att vi är lite mer vaga när det gäller layouten av kontoret eftersom han tror att terrorister ska använda sig av CD'n för att spränga kåken.

Terrorister ... Tänka vad dom lyckats med sitt syfte: att terrorisera.

I Sverige ska det nu röstas om FRA-lagen, dvs om staten ska få lyssna på internet & telekommunikation. "Jag har inget att dölja. Dom kan få lyssna på mina samtal med frugan." Usch så löjliga argument en del har för att kunna acceptera att staten går in och håller koll på vad vi säjer. Säjer man det bara för att skydda sig själv, för att kunna gå vidare med sitt alldeles vanliga liv? Kanske och kanske är man lycklig då.

Jag hörde på radion att männiksor som lever i länder där man litar på varandra och sin regering är lyckligare. Island har bland de lyckligaste människorna i världen, enligt talaren. Lita på din regering och var lycklig. Jo, jag räds inte den svenska regeringen, jag tror verkligen inte dom kommer att gör mig personligen något ont. Men tänk en dag när något skummt parti kommer in i regeringen -- ett högerextrimistiskt, ett superkomministiskt eller ett som vill att kvinnor ska bära burka -- tänk, då finns det en lag som säjer att regeringen kan lyssna på vad vi säjer. Den finns redan där, färdig att användas. "Omöjligt," säjer någon. Visst.

Jag undrar om FRA-lagen får konsekvenser för journalister som försöker få reporatage gjorda om den andra sidan? Hur vore det om en svensk tidning skulle få möjlighet att interjuva Bin Laden? Skiver man den eller ringer man regeringen -- som sen ringer CIA? Eller behöver man nu inte ens ringa ....

Vem vet.

När hora är ett bra ord

Läster en artikel i Sydsvenskan om bloggen Bokhora. Bokhora, enligt deras egen beskrivning, är:

"... en site där fem litteraturälskande kvinnor skriver om böcker, tidningar och andra texter de läser, samt om boklådor, aktuella litteraturdebatter och allt annat som har att göra med deras största intresse: att läsa världen."

Bokhora ska vara någon form av komplement till de traditionella litteraturkritikerna och, enligt vad jag läser i Sydsvenskan, modigare än de etablerade eftersom de skriver om de små förlagen och "fula" författarna. What ever. Dom kanske är jättebra och om dom kan få folk att läsa -- toppen. Vad jag inte riktigt begriper är varför dom kallar sig Bokhora.

Kanske har jag blivit hjärntvättad i USA där ord verkligen kan vara tabu. The n-word (nigger), the f-word (faggot) -- använd dom och din plats i mediavärlden är borta för ett bra tag framöver. Kom ihåg att här får man enligt lag säja vad tusan man vill. Om du hatar någon går det hur bra som helst att säja det. Dina sponsorer kanske fotar ut dig, men böter blir det inte.

Nu kommer vi dock till ett krux. Svarta använder sig av the n-word, men vita kan inte göra det utan att det blir ett hiskligt liv. Väldigt många svarta inser naturligtvis att detta är oacceptablet och att svarta som kallar varandra nigga' inte hjälper dom att komma ur rasism och ojämlikhet. Debatten är, om inte livlig, pågående.

Så, med det i tanken och minnet av småtjejer som blir kallade hora på skolgården undrar jag varför Bokhora är ett bra namn? På Borhora.se kan man läsa en förklaring. "... hora som sägs härstamma från det urgermanska khoraz som betyder 'den som åtrår'. Så när det satte ner och skulle komma på ett bra namn till sin bokblogg poppade ordet khoraz upp i minnet? Ok, bokhororna inser att 'hora' har en inte fullt så romantisk betydelse och att det finns en utsatt grupp i samhället som går under samma benämning, men de säjer, "Vi efterlyser naturligtvis en samhällelig attitydförändring när det gäller såväl rätten till sin egen kropp som kränkningar, men vi har ingen ambition att genomföra den här."

... ingen ambition att genomföra den här.

Hot om $5

Snackandet om bensinpriset börjar bli lika tjatigt som pratet om vädret: det blir bara värre och värre. Det ältas om bensinbolagens enorma vinster, konkurrensen på världsmarknaden och bensinslukande bilar. Oj vad man kan få mycke att prata om i ett land där bilen aldrig varit ifrågasatt.

Kanske är det nu dags att ställa undan pick-up trucken nu -- särskillt som de flesta ändå inte använder den att köra stora prylar med utan mest glider omkring och försöker se bra ut i den. Snubben i huset mittemot har en pick-up och den ser alltid så här skinande ren ut. Har inte sett en pinal bak på flaket. Ska nog mycket till innan han skaffar en Prius.

Jag tror det blir regn

Jag tror visst det börjar dra ihop sig til något intressant.

Vi har haft omkring 35 grader i fyra dagar nu. Inte för att jag klagar! Nä, det här är bra mycket bättre än snöstorm. Fast det är klart -- lite hett är det. Klibbigt, för er som känner till mellanvästerns fuktiga somrar.

Kan bara bli dunder av dom här molnen.

Kan Obama hålla det republikanska maskineriet bakom sig?

I morse, på vägen till jobbet, sa jag högt till mig själv, "Dom kommer fan ta mig att förlora. Dom kommer att missa öppet mål." Det var inte den svenska fotbollslandslaget jag beklagade mig över utan det demokratiska partiet och presidentkandidaten Barack Obama.

Om Obama ska vinna måste han klå McCain i någon av de stater Hillary vann över honom. Ju mer jag tänker på det desto omöjligare låter det. Hur ska han helt plötsligt vinna över Virginia, Ohio, Texas? Han måste nå dom sk Nascar-rösterna. Nascar är vita män, arbetarklass som dricker Bud Light och inte klär sig i annat än jeans. Det finns många av dom i det här landet och Obama har inte nått innanför den svettluktande Wranglerskjortan. Han försökte en gång, men vit skjorta och slips funkade inte i bowlinghallen. Vad han behöver är en karla karl till visepresident. Man man på för den posten heter Jim Webb.

Jim Webb är en populär senator från Virginia med många medaljer som marinkårsofficer under Vietnamkriget. Han jobbade i Reagans regering och var alltså då republikan, men nu -- nu när Bush har lurat ut hans soldatbröder/systrar till Irak har Webb gått och blivit demokrat.

Med Webb vid sin sida tror jag Obama kan vinna med sig den del av befolkningen som röstar på McCain bara för att han har en militär bakgrund. Som svensk är det svårt att förstå varför det spelar någon roll, men tillhör man arbetarklassen i USA har man släktingar som är med och utkämpar krig eller som dött i krig. Det går inte att sopa de familjerna under mattan, särskillt inte idag. Över 4000 amerikanska soldater har dött i Irak och ska man bli president måste man snabbt kunna ta hem de som lever men samtidigt få de familjer med anhöriga som kommit hem i en kista att känna att deras barn inte dog utan anledning. Webb, tror jag, kan klara den ekvationen.

Pengarna i Sjön?

Sven Grundberg på e24.se skriver, "De 1,16 miljarder som Hillary Clinton bränt på sin kampanj visar sig nu alltså vara pengar slängda i sjön."

Vad jag vet måste det ju finnas en förlorare mellan två spelare, och de två som spelar finalen har antagligen satsat ungefär lika för för att nå dit hän. Med resonemanget "pengar slängda i sjön" skulle det inte bli mycke till utveckling och jävlar anamma i världen. Svenska Fotbollsförbundet tex, jag undrar om dom någonsin tänkt, "Nä, grabbar, vi struntar i att satsa den här säsongen. Det är bara pengar slängda i sjön."

Om 3 dagar är det avspark ...

Jerry Uelsmann -- mästare utan photoshop

Det är en utställning av Jerry Uelsmanns bilder i Cleveland just nu. För de som tror att Photoshop tog död på fotografiet som sanningen själv bör kolla in hans verk. Med dussinet förstoringsapparater i mörkrummet pusslar Uelsmann ihop sina ofantliga världar och trots att man vet att det är ett kollage känns bilderna så äkta. Drömmar -- kanske ser dom ut så här.

Kolla in bilderna på Uelsmanns hemsida och kom ihåg att Photoshop inte har en enda pixel med i spelet.

Google -- igen

Google verker ha hur mycket pengar, kreativitet och folk som helst. Kolla in den senaste finessen, "Street View" på Google map och ni kan se bilder i ögonhöjd uted gatorna. Det ser rätt konstig ut och jag kände knappt igen mig. Vad jag hört körde dom gata upp och gata ner och filmade/plåtade med en hisklig vidvinkel på kameran. Det är tur att man inte stod utanför huset och såg ful ut när dom kom förbi ...

Här har ni mitt område.

Hela vida världen är ännu inte täckt med Street View men det kommer säkert.

Monocle

Magasin – jag är grymt svag för magasin. Glossiga magasin med sköna artiklar om allt mellan himmel och jord. En favorit på senare tid är det engelska magasinet Monocle, som fokuserar på kultur, affärer och design i världens alla hörn. Storleken påminner om National Geographic, men papperet är matt och och tjockt. Fin, fint. Här får t tex Skandinavien stort utrymme, Japan är populärt, Australien, Europa is stort. Sydamerika och Nordamerika ... Monocle är ett globalt magasin.

Artiklarna rör sig i kretsar man vanligtvis inte ser. I senaste nummret kan man läsa om en reklamfirma i Mumbai (Bombay), ett college i Korea som specialicerat sig på robotar, shoppingcenter i São Paulo och, inte minst, den svenske arkitekten Franson Weland. Fär något år sedan var det en artikel om Skppshults cyklar. Hur kul är inte det att se när man står på Borders bookstore i Cleveland?

Monocle utkommer tio gånger per år och, om jag inte minns fel, finns på värlsorterade tidningsbutiker. Mer information finns på www.monocle.com

Hej då, Patrick J. O'Malley

Den 27 april skrev jag om Cuyahoga County's recorder Patrick J. O'Malley och att han anställde en massa folk som på ett eller annat sätt känner honom personligen. (Systemet kallas 'patronage' och betyder enligt dictionary.com 'the distribution of jobs and favors on a political basis, as to those who have supported one's party or political campaign').

Förra veckan blåste det upp till orkan kring Mr. O'Malley då det avslöjades att FBI höll på att undersöka honom efter att barnpornografiska bilder dykt upp i hans dator. Ja ni hör .... Barnporr.

Hur som helst verkar det som om O'Malley, som tidigare lyckats rida ut många stormar, insåg att han höll på att sjunka och att alla livbåtarna var trasiga. Dagen efter FBIs undersökning blev känd sa O'Malley upp sig och jobbade snabbt fram en överenskommelse med åklagaren så att det hela kan glömmas så fort det bara går. Jag vet inte riktigt om han kan komma tillbaka till politiken. De som är dömda för grov förbrytelse kan inte jobba inom kommunen eller staten, men om han trixade bort det genom sin överenskommelse för framtiden utvisa.

Det var ingen bra vecka för Ohios demokrater. Även Ohios statsåklagare, Marc Dann, insåg att hans utomäktenskapliga aktiviterter med en anställd och suspekta användande av en lägenhet på skattebetalarnas bekostnad inte gick att snacka bort. Ut med honom också.

Republikanerna jublar naturligtvis, men ärligt talat undrar jag om folk inte har kommit på att skandaler inte bryr sig om partitillhörighet. Det stinker inom den amerikanska politiken och det är därför Barack Obama's ord om Change får så stort genomslag.

Tack för i år, King James!

Cleveland Cavaliers fick igår stryk av Boston Celtics i den 7:e och avgörande matchen i basketslutspelet. Världens bäste basketspelare (jo, han är det!), Le Bron James, missade ännu en gång att ta NBA-bucklan till Cleveland och ännu en gång fick Cleveland-borna känna av den där grymma känslan av att aldrig nå fram. Det finns ett otroligt hopp här i stan, ett hopp om att lyckas, men det vill sig inte riktigt. Ärligt talat vet jag inte vad som skulle hända med folk om vi vann något stort.

Nu får vi see vad Cleveland Indians kan åstadkomma i baseball och sen blir det football för hela slanten.


Min söndag var annorlunda. Klockan 7 på morgonen stod jag på St Claire Ave i hällande regn och 13 grader och väntade på att starskottet för Clevland Marathon skulle gå av. När skottet väl gick av rasslade en 5000 löpare med plastkassar som skydd på överkroppen iväg genom ett regndunklet Cleveland. Humöret var dock på topp -- något som maratonfolk verkar ha lätt för -- och när sen regnet upphörde och solen tittade fram blev det riktigt bra.

Det här var mitt andra maraton. Stockholm och 32 grader förra året var mitt första och det blev en plågsam upplevelse. Med det loppet i bakhuvudet var jag nervös och förväntade mig att ta slut på samma sätt som då, men den där totala medvetslösheten infann sig aldrig och jag hashade igenom Cleveland 41 minuter snabbare. Sluttid 4.19:38.

Nä, jag såg inga Kenyaner utmed banan. Men om jag springer 41 minuter snabbare nästa år kan det bli riktigt bra. Fast jag lär ändå inte se av Kenyanerna ....

Muggen i affären

Om man av någon orsak skulle tvivla på att amerikanarna inte vet vad de pysslar med när det gäller affärer, så är det bara att knalla in i vilken typ av butik som helst -- allt ifrån mataffären till bokhandeln -- och det finns alltid en toalett för kunderna att använd. Och den är oftast inte ursnuskig och så tar de inte betalt för utnyttjandet. I Malmö förra sommaren fick jag pröjsa fem spännn för att gå på bibloitekets toalett. Jag blev närpå förbannad och tänkte under ett par surmulna sekunder att jag skulle huka mig bakom husbyggnadshyllan och markera, men jag insåg att det skulle säkert bli ännu dyrare. Ok, fem kronor är inte mycke att skrika över, men av princip blir jag tvär över sånt här.

Ni ser, i USA förstår man att kissnödiga kunder inte är några bra shoppare och det är så sant.

Årets Bild debatten fortsätter

På Journalisten.se kan man nu läsa ett försvarstal, ett hopp om att alla skall förstå, av Årets Bild vinnaren Karl Melander. Ni som inte vet vad som hänt kan läsa hans debatt artikel, men kortfattat handlar det om att Karl får ta en massa skit för att han mörkat ner sin bild av en etanolfabrik i Brasilien och på så sätt ser fabriken väldigt hotfull ut.

Massor av fotografer rasade och menade att det var fusk med Photoshop -- vilket är konstigt för alla använder photoshop på ett eller annant sätt (ok, nu säjer någon, "nä, inte alla. jag gör det inte."). Enligt vissa skulle råfilen bedömas i tävlingen, inte en bearbetad bild. Dags att gå tillbaka till dia-film låter det som och kanske är det rätt. Men om jag vill förmedla något med min bild är det den rätta vägen?

I tal och skrift ger vi orde lite extra skjuts för att förmedla rätt känsla.

"Jag är arg," sa kvinnan.

Eller

"Jag blir så jävla förbannad!" skrek kvinnan medan hon hammrade knytnävarna väggen.

Vad har bilden för syfte? Sanningen, säjer de flesta utan att veta vad den är.

Än mer rasande på Karl Melander var de som säljer etanolbilar och det är här det blir riktigt intressant. Ärligt talat skulle jag strunta i vad andra fotografer säjer. Det blir alltid gnäll om "rätt låt vann". Nä, det är bilden som är intressant och med den nådde Karl dit han ville. Precis som en pressbild ska. Hans bild har fått igång debatten om etanolproduktion, någonting som vi verkligen borde ha innan varenda plätt mark blir täckt med majs och sockerrör. Tyvärr används Karls bild som ett verktyg för etanolförespråkarna istället för tvärtom. Bilden, som enligt så många är osann, används för att bevisa motsatsen. Etanolfabrikerna är inte smutsiga, inte som Karl vill få oss att tro, och därför blir de närpå rena istället.

Bilden på etanolfabriken i Brasilien -- är den en belastning för Karl eller kommer den att få honom att leta ta sig an nya projekt? Jag hoppas han inte tappar sugen, för frågan om vårt framtida drivmedel för bilar är en av de absolut viktigaste frågorna vi har att besvara. I det sammanhanget är frågan om hur mycket Photoshop som används väldigt, väldigt ynklig.

Fullfart med stil

Jag kom att tänka på Jan Boklöv här om dagen. Ni vet han som hoppade backhoppning och kom på att om man vinklar skidorna utåt flyger man längre. Det var revolutionerande för backhoppbningen när han i slutet av 80-talet började med den stilen och på så sätt också bröt mot alla konstens regler. Backhoppning är ju en av de där sporterna där man får stilpoäng och att då komma farande med skidorna sprentandes föll inte alls domarna i smaken. Stackars Jan fick låga, låga stilpoäng, men eftersom han hoppade så mycket längre vann han ändå.

Varför man har stilpoäng i en sport där det konkret finns något att mäta är ganska konstigt. Det vore som om man hade stilpoäng i längdhopp. Samma sak. Jag förstår poängen i simhoppning, konståkning och gymnastik – där kan man inte hoppa vare sig längst eller snabbast, snurra mest eller stå på händerna längst.

Stilsporter. Tänk om man fick tidsavdrag om man sprang snyggt?

Jag ska springa Cleveland maraton nästa helg och jag är helt övertygad att jag kommer att få låga stilpoäng. Väldigt låga. Och tyvärr har jag inte kommit på någon revolutionär vinkling av skorna som gör att jag springer fortare, så något Boklöv-moment lär inte inträffa på Clevelands gator. Nä, i gammal god svensk stil säjer jag: det vikiga är att deltaga.

Hahaha!

Nä, jag gillar bättre det jag läste i en bok om maraton härom dagen (jag inte minns namnet på boken): "Jag ser fram emot när det gör ont för då vet jag att jag gjort mitt allra yttersta," skrev författaren. Jo, tack, jag har nu en vecka på mig att övertyga mig själv om den filosofin.

Nummer 23 -- Crybaby

Skoja inte om Clevelands idrottsstjärnor för då kan du råka illa ut. Om ni inte tror mig kan ni slå en signal till pizzakedjan Papa John's och försöka få igenom en beställning i dag. Tror inte ni kommer fram för Papa John's har sålt pizzor för 23 cent styck hela dagen i ett försök att undvika bojkott.

Pizza och idrottsstjärnor -- vad har de med varandra att göra? Jo, vårt basket lag, The Cleveland Cavaliers med superstjärnan LeBron James i spetsen spelade slutspelsmatch mot Washington Wizards förra veckan och det var hett, tätt och tufft. LeBron, med nummer 23 på ryggen, fick ta på sig några rejält fula smällar och tyckte efter matchen att The Wizards skulle städa upp spelet lite. Då gick the Wizard spelaren Brendan Haywood ut i en interjuv och kallade LeBron för -- crybaby.

Någon i Washington snappade upp ordet 'crybaby' och tryckte tröjor med nummer 23 och Crybaby på ryggen. Jubel på Washingtons läktare, men inte lika mycke jubel hos Papa John's, för på tröjan fanns också en logo för just deras pizzakejda.

Fansen rasade och Papa John fick inte sälja många pizzor. I hopp om att ställa allt tillrätta säljer därför Papa John's pizzor för 23 cent idag. Det har ryktats om köer på 2-3 timmar ... 900 pizzor sålda. Själv är jag inte så sugen på pizza. Ett som är säkert är att Papa John's bakat fler pizzor än någonsin och fler än någonsin vet vem de är.

Om någon undrar så fotade Cleveland ut Wasington Wizards från slutspelet och tar sig nu an Boston Celtics.

The Plain Dealer & Våldtäkt

Det var inget smörig, Hallmark-aktigt reportage som kom med dagens tidning. Istället en stenhård, dock hjärtskärande, berättelse av Plain Dealer reportern & våldtäktsoffret Joanna Connors. Jag måste säja att jag beundrar tidningens nya redaktör Susan Goldberg som vågar publicera en hel bilaga om våldtäkt i en stad och ett land där allt som är obehagligt stoppas undan och inte pratas om.

Det är en lång artikel -- en hel bilaga -- men läs den.

http://www.cleveland.com/beyondrape/index.ssf/

Bönedagen

Det slog mig att Bönedagen faktiskt finns i den svenska almanackan -- fast det är sällan det skrivs som denna specialle dag i tidningen. Ännu mindre troligt att det hamnar på första sidan.

I goa USA finns det natruligtvis folk som läser det finstilta i kalendern. Här är raden som mötte mig vid 5 hugget i morse:

"I think this country needs a lot of praye. We need a supreme being to intercede for some of the issues that are greater than us." (Everett Jones, Lakewood Chapel)

På samma sida kunde man också läsa att en snubbe i grannkommunen köpt dinosauriebajs för 960 dollar på ebay.

När jag tänker på det, kanske behövs det mer böner ...

(Bilden i tidningen är tagen av Guschan/The Plain Dealer)

Svenskar i världen

Bilden är tagen av Christian Mecking och finns publicerad på tyska Runner's World . Loppet heter Sonniger Hermannslauf (tror jag) och är Tysklands morsvarighet till Lidingöloppet. Kanske.

Hur som heslt, jag brukar inte låna andras bilder, men ibland hittar man en kul bild som fler borde se. Någon som känner nummer 5309?

I scratch your back and ...

Det verkar som om min kära morgon tidning, The Plain Dealer, fått lite djävlar annama och vågar ge sig på politiker och andra inom maktens murar. I morse var det början på en ny serie där politikernas anställda ska granskas. Det låter kanske urtrist, men om man bor i en stat där det är helt lagligt att anställa folk för egen vinnings skulle och inte pga av vad som är bäst för kommunen eller staten, då blir det spännande. Vad som händer är att väldigt många anställda har samma efternamn som det politiskt valda och generation efter generation av samma familj fortsätter styra.

I dag fokuserade tidningen på Cuyahoga County Recorder (ansvarig för diariet skulle man kanske kalla det i Sverige) Patrick J. O'Malley, som anställt ca 35 personer med personlig anknytning (släktingar till honom eller andra politiker eller folk som står bakom hans politiska karriär) och betalat dem 1.4 millioner dollar i lön. Det hela hade väl varit ok om stan var i finfin form, men nu är det ju inte så. Istället för att få in nytt blod inom politiken kör man samma gamla familjer år ut och år in och ingenting förändras.

På listan över O'Malleys anställda dök familjär namn upp: Robert E. Sweeney. Ni som läste min senaste blog kommer ihåg namnet Dr Frank Sweeney, kusin till forne kongressmannanen Martin Sweeney, som den man Eliot Ness misstänkte vara The Cleveland Torso murderer.

Dagens Sweeney, Robert E., anställdes 2004 som papperskyfflare hos O'Malley med en lön av $43,000 per år. Innan det bakade han pizza, men eftersom han är sonson till en annan Robert E. Sweeney; kongressman, advokat och kommunalsnubbe i Cleveland, steg han fort i karriären. O'Malley jobbade vid Sweeneys advokatbyrå innan han klev in i politiken. Pizzabagarn Sweeney har nu slutat för att läsa vid college.

Det finns ännu en i Sweeney-familjen inom Clevelands politiska sfär: Martin J. Sweeney, ordförande för Cleveland City Council. Han råkade i blåsväder förra året då han blev anklagad för sexualla trakasserier. Tro inte han föll från den politiska toppen pga det. Staden valde att betala $60,000 till kvinnan för att hon skulle slutat och knipa käft.

Det finns mer men jag orkar inte hålla rätt på trådarna, men om någon känner att han eller hon vill skriva politiska romaner finns det gott om material att hitta här i Cleveland.

Om någon är intrsserad, läs dagens PD

Den Omutbare Eliot Ness

Året var 1934 och Cleveland, som så många andra städer, satt nedsjunken i den stora depressionen. Det som bara några år tidigare varit en glänsande industristad var nu en av amerikas farligaste städer. Stölder, prostitutuion, maffia, utpressning – allt kriminellt man kan tänka sig hade fått fäste i fattigdomen och desperationen. Än värre var att korruption smygit in och spritt sig inom poliskåren. Laglösheten verkade vara där för att stanna.

Harold Burton, ansvarig för lagar och regler (och året senare, borgmästare), insåg att det krävdes en orädd man för att lösa Clevelands problem, en man som inte lät sig mutas. Valet föll på den mest omutbare av dem alla: Eliot Ness.

Några år tidigare, 1931, hade Eliot Ness lyckats fånga amerikas mest eftertraktade, maffiabossen Al Capone. Det var under den utredningen Ness skaffade sig ryktet som ”Den Omutbare” eftersom hur mycket Capone än försökte muta Ness och hans män gick det inte.

Det första Ness gjorde när han kom till Cleveland var att avskeda två poliser med mångårig erfarenhet. En låg och sov på en busstation under tjänstetid, den andre var full. Trots att de uppenbarligen gjort fel ansåg de flesta inom polisen att Ness var för tuff och gick emot honom.

Ness brydde sig inte och med erfarenhet från lagarbetet i Chicago skapar Ness nu en grupp som kallas The Secret Six (de hemliga sex) eller The Unknown (de okända). Gruppen jobbar utanför den officiella poliskåren och de får sin lön via konton som inte går att spåra. Gruppen visar snabbt resultat. Polisen städas upp, de illegala spelandet och prostitutionen miskar dramatiskt och den öppna brottsligheten sjunker. Ness är ännu en gång hjälte och livet är på topp. Eller?

Utan att först reflektera vid det, vandrar det ett spöke på Clevelands gator – ett spöke som i slutändan kommer att bli Ness fall. Spöket kallas i tidningarna för The Cleveland Torso Murderer eller the Mad Butcher of Kingsbury Run.

När mordvågen verkligen började tvistas det om, men den 23 september 1935 är en klar början. Två män med huvudena avhuggna hittades i kanten av slumområdet Kingsbury Run, närmare bestämt på en plats som kallas Jackass Hill. Den ene, Offer nummer 1, hade varit död i tre till fyra veckor; den andre, offernummer 2, i bara några dagar. Offer nummer 2 kunde snart identifieras som Edward W. Andrassy och var en man med skumt rykte. Sexuella perversioner, droger och stölder var något som nämdes, men egentligen var han nog inte mer skum än någon annan. Medias porträttering av honom kom dock att lägga grunden till den hetsjakt som nu började efter den galne slaktaren.

Offer nummer 1 förblev oidentifierad och det var just det här som gjorde hela mordutredningen frustrerande svår. Utan offrens identitet gick det inte att hitta den röda tråden. Tolv offer – alla med avhuggna huvuden -- blev det tillslut innan morden upphörde 1938. Bara två, Edward W. Andrassy och Florence Polillo lyckades man identifiera. Gemensamt var dock att offren hittades i samma område dvs slummen kring Kingsbury Run och The Flats och de antas därför tillhöra samhällets utslagna.

Morden spred kaos i Cleveland. Rykten om vem mördaren var fick rasismen att flöda över och hemlösa att jagas; läkare misstänktes också eftesom kropparna var så snyggt snittade. Mördaren fanns överallt och ingenstans. Det här var ingen bra tid för de som inte riktigt passade inte i den sociala normen.

Officiellt sett höll Ness sig borta från det här fallet, men Al Capones nemesis kom tillslut att ta över hela utredningen. Han, om någon, borde lyckas ta fast mördaren.

Men de blev inte så. Det ena misslyckandet efter det andra följde utan att Ness och hans folk kom ett steg närmare att gripa en gärningsman. Tidningarna häcklade och borgmästaren svettades. När ännu ett offer hittdes, offer nummer tolv, rann frustationen över för Ness. Han valde att satsade all kraft på kåkstaden som låg nere i Kingsbury Run och The Flats (dvs Cuyahoga flodens dalgång som delar staden i öst och väst) och som är det område där offren hittats. Mitt i natten den August 18, 1938, drog Ness in bland de förfallna kojorna och jagade ut alla som bodde där. Alla förhördes och fick lämna fingeravtryck; kåkstaden satte man eld på. Någon mördare hittades inte och media vände sig emot hela operationen.

Ness hade misslyckats.

Det fanns faktiskt ett par misstänkta varav den ene passade väl in i mördarprofilen. Han var läkare, alkoholist och mentalt labil. Hans namn var Dr. Frank Sweeney.

Ness var så övertygad att Sweeney var mördaren att han lät utföra ett lögndetektortest på Sweeney. Under största hemighetsmakeri, togs Sweeney till ett hotell där testet genomfördes av en Dr. Keeler. Efteråt frågade Ness hur det gått och Keeler svarade, ”Looks like he's your guy.” Ness konfronterade Sweeney, som i sin tur bemötte påståendet med, ”Prove it!”

Ness visste att han inte hade faktiska bevis, inget som skulle hålla i en rättegång och han lät Sweeney gå.

Sen händer något konstigt och mystiken kring The Cleveland Torso Murderer får Jack the Ripper proportioner. Ett par dagar efter lögndetektortest skriver Sweeney in sig frivilligt på en typ av mentalsjukhus och så länge han var där kunde ingen nå honom . 1965 avlider Sweeney på ett sjukhus och frågan om han var The Cleveland Torso Murderer förblir obesvarad. Hur kom det sig att Sweeney kom undan så lätt? Jo, Dr. Frank Sweeney var inte vilken lite doktor som helst utan han var kusin till den mäktige kongressmannen Martin L. Sweeney. Kan det ha varit så att kongressmannen lät kusinen komma undan och på så sätt undvek förödande publicitet? Inte helt otroligt.

Ness lämnar Cleveland 1940 och försvinner från rubrikerna. Tillsammans med vännen Oscar Fraley skriver han boken The Untouchables (om hur de fångade Al Capone), men han hinner avlida i en massive hjärtattack innan boken publiceras 1957. Askan efter Ness sätts av någon anledning inte i jorden, utan det dröjer till 1997, då hustrun Elisabeth och sonen Robert också avlidit, innan askan av hela familjen Ness slutligen strös ut över en damm på Lakeview Cemetary i Cleveland.

Störst vinner

En gång i tiden var Cleveland en av de största inom oljebranschen. Anledningen till det är att industrimagnaten John D. Rockefeller sparkade igång företaget Standard Oil här och på ett par månader under året 1870 fotade han ut allt vad konkurrens hette. Vi snackar monpol och fula affärer -- något som kan vara bra att tänka på när vi säjer att det var bättre förr. Hur som helst, störst vann och hur man nådde dit spelade ingen roll.

Det kom dock att spela roll för tillslut fick både Ohio och Amerikanska kongressen nog av monopolen och instiftade anit-trust lagar. Rockefeller hade hunnit bli sur på Ohio och flyttat hela kungariket till New York, men lagens långa arm fick tag i honom ändå och tvingade Standard Oil att splitta upp i minde bolag. Exxon och Mobile är två avkommor.

När slutet närmade sig blev dock Rockefeller nostalgisk och ville bli begravd i Cleveland, varför vi idag kan skåda hans och Rockefeller-klanens gravar på kyrkogården Lakeview Cemetary.

Till höger på bilden, bakom Rockefellers fallos, ser ni ett torn. Det är forne president James A. Garfields grav. Mer om honom en annan dag.

6:15

Det är fint på morgonen har jag upptäckt. 6:15 är inte en tid på dygnet jag vanligtvis plockar fram kameran, men idag har jag varit uppe och pysslat sedan 4:30 så det fanns lite tid över innan det nu är dags att bege sig till jobbet. Många gånger jag tänkt att jag borde ge mig ut vid den här tiden, just för att himlen har så sköna färger, men latheten tar gärna över. Dumt.

Vår i luften

Jag ber er notera att jag sitter utomhus i kortärmad tröja -- om än vilandes efter en och en halv timmes löpträning. Kort ärm är ett fint tecken på vad som komma skall och även om det varit lite halvljummet under ett par dagar har jag hållt igen till det verkligen vårvärme. Den kom idag och temperaturen steg till 20 grader. Härligt!

Det här med temperatur och korta ärmar får mig att undra om amerikanarna har ett annat blodomlopp än vad en nordbo som jag har. Ni förstår, här behöver bara solen skina och temperaturen maka sig upp över nollan och man kan se en hel drös folk i shorts -- utan att dom tränar! Själv vill jag gärna ha ett par lager att skala av när tempen kryper upp mot 30-strecket.

Men som sagt, 17 april och jag har kortärmad tröja utomhus.

Det Vackra Amerika

(First, thank you Fletcher for showing me one of the most beautiful places on earth. I hope I'll get to see the view and touch the trails again.)

Det är lätt, väldigt lätt, att bli negativ när man sitter i en stad som Cleveland. Allt runt omkring blir fult och smutsigt, fattigt och våldsamt.

"Det är landet är bara skit," kommer jag på mig själv att muttra.

Jag läser på min blog och visst ser det ut att vara skit, men idag, när magnoliablommorna slagit ut, vill jag passa på att visa en av de vackraste platser jag sett och upplevt under mina år i USA. Det är inte Cleveland (det ska mycket till för att få bli kallad 'vackraste platsen') utan det är kusten i staten Oregon. Jag hade förnuftet att utnyttja min flygpoäng för några år sedan till en spontanresa västerut. En sån där kul, men ack för kort, resa till en plats som knappt syns på kartan.

Jag flög in till Eugene, Oregon, som ligger lite inne i landet och hyrde en bil. Jag svängde rakt västerut, över bergen och plötsligt var det bara där: Stilla Havet i strålande solsken. Vägen norrut, mot min destination, sligrade sig utmed kusten och jag lovar att det var svårt att inte fastna med blicken utöver det enorma havet. Oj, oj ...

Amerika -- det är ett vackert land.

Mobbing i Löddeköpinge

Läser på Sydsvenskans hemsida om en familj i Löddeköpinge norr om Malmö som fått hotfullt klotter på huset, en bran på altanen och, i natt, sattes en soppåse i lågor utanför huset. Polisen är på plats men förtegen. Man har bevakning men vill inte säja något.

Det knyter sig i magen på mig. Så jäkla otäckt med det här hatat som får folk att ta till de mest fasansfulla medel. Till vilken nytta? Konsekvenserna kan bli förödande. För ett par månader sedan blev en tonåring här i Cleveland förbanna på en kvinna för att hon inte ville låna ut hennes mobiltelefon. Senare på natten gick han till hennes hus, dumpade en dunk tändvätska på altanen och tände på. Sex personer dog varav fyra barn. Det var en jobbig dag på jobbet.

Varför är det så tyst i Sydsvenskan om det som pågår i Löddeköpinge? En liten notis, en rapportering om vad som hänt. Kan man få lite mer info, please -- särskillt med tanke på att det inte var så länge sedan en tonåring blev skjuten i Rödeby efter att ha trakasserat en familj. Vad säjer grannarna? Någonting står inte rätt till .....

Alla Amerikaner läster någon gång i livet Shirley Jackson's korta novell The Lottery. Läs den och fundera.

Utmärkt om Cleveland

En vanlig dag på jobbet.

En 11-årig flicka sköts av misstag till döds av sin 10-åriga bror i morse. 10-åringen grävde runt i garderoben för att hitta något att ta på sig när han fann pistolen och tog ut den. "Vad är det här?" frågade han sin 14-årige bror som också var i rummet. Ett skott gick av och systern dog.

Pistolen, den tillhörde 14-åringen.

Om ni vill ha inblick i fattig-Amerika, i det Amerika som inte syns i resekatalogerna och som inte finns med i retoriken "the greatest nation on the face of the earth," ta en titt på vår tidnings, The Plain Dealer, och journalisten Regina Bretts fantastiska Pulitzer-nominerade serie om stadsdelen Mount Pleasant (ett så varckert namn ...). Den här serien speglar inte något unikt för Cleveland utan är en stor del av Amerika, ett Amerika långt från Hollywood och Manhattan, och som kan tyckas oviktigt för den stora vida världen. Men det är här det börjar pyra först. Det är här folks ekonomi går åt skogen och fastighetspriserna ohämmat rasar, och -- ett, tu, tre -- så har fattig-Amerika spridit sig till Svenssons villa i Småköping.

Se bilder och video.
Eller läs

Hur ska det gå med håret i morn?

Jag har ju varit lite obsessed över det kalla vintervädret och det kan hända att jag tråkat ut en och annan när och kär med mitt gnällande, men det finns de som är värre. Satt just och kollade igenom lokaltidningens hemsida och upptäckte helt underbar väderrelaterad information. Vad säjs om Frizz index? Eller Lawn Index? Eller varför inte artritis index?

Frizz index är en mätare som visar hur håret kan te sig under rådande väderförhållanden, Lawn index är hur svårt eller lätt det ska vara att klippa gräset och Arthritis index har att göra med hur vädret påverkar folks leder. Man är duktigt på att plocka fram information i detta landet. Om den är något att ha spelar ingen roll, men någonstans tjänars det en hacka på min oro över om håret okontrollerat ska krulla sig i morgon bitti.

AccuWeather.com -- Cleveland

Army Strong

För några dagar sedan var jag ute på en promenad i det -- håll i er -- sköna vårvädret. Gick utmed en vanlig gata och upptäckte att byggnaden som det hammrats på fått sin nya hyresgäst -- militära rekryteringskonoret.

Som ni vet har man frivillig militär här, så för att få folk att komma ombord gäller det att ragga folk och locka med alla möjliga saker. Universitet och college är en vanlig rekryteringsplats även om många studenter och personal egentligen inte gillar deras närvaro, men om skolan får federala penager kan man inte neka militärens rekryterare. Hattar, mössor, muggar och lovord om en fin-fin utbildning är standard inom rekryteringen. I fredstid är det i många fall inte alls dumt. Tex så kan man få upp till $79,000 för en collegeutbildning betald när man är inskriven som vanlig soldat. Det är mycket pengar, särskillt om man kommer från en fattig bakgrund.

Men nu är det ju inte fred och de flesta soldater hamnar i Irak. $79,000 och en utbildning -- det är svårt att säja nej till om man inget har men kostnaden i slutändan kan bli så väldigt mycke högre.

Dom här killarna (dom är oftast män) i sina fina, nypressade uniformer som står i skolorna och lockar till sig 18 åringar, 19 åringar, 20 åringar pratar gärna om kameratskap och fördelar, men inte gärna om vad som verkligen väntar: Irak. Irakkrigets 4000 döda amerikanska soldater eller de ca 30 000 skadade är inget att locka med -- då är det bättre med en check på $27,000 i lön.

Kolla gäran in U.S Army's website och de coola reklamfilmerna man kör på TV. Tom jag skulle kunna gå på det -- om jag inte läste tidningen.

Men va' e de här???

Läste på DN's hemsida att Slotts senapsfabrik producerat sista skvätten senap och nu, efter 122 år Uppsala, flyttar produktionen till Polen. Urtrist och för djävligt!

Ok, inget ont om Polen och inget ont om att tillverka det ena och det andra i länder med lägre löner, men Unilever som äger Slotts (bara det är ju trist) har verkligen missat hela debatten om att försöka minska transporterna av mat och på så sätt bidra till minskade koldioxidutsläpp.

Billigt, billigt --. Jag minns för ett par år sedan när jag satt på bussen mellan Stockholm och Västervik; ett par äldre herrar satt bakom mig och lovordade den nyöppnade tyska butiken Lidel i Västervik.

"Vad gör det att mjölken är tysk," sa den ene. "Den är ju så billig."

Jag är hundra på att samma herrar grymtade när Electolux slog igen fabriken i Västervik och flyttade tillverkningen till Ungern.

Jag får väl göra min egen senap.